Denna vecka ger Albert Bonniers förlag ut boxen ”Sveriges statsministrar under 100 år”. 22 volymer om 22 män, skrivna av 21 författare (Anders Isaksson avled under projektets gång, varför Per T Ohlsson skrivit två volymer). Snyggt förpackade i en låda med riksvapnet. Och jag har skrivit boken om Palme!
Mitt engagemang i produktionen har sitt ursprung i att jag stötte på Björn Elmbrant (som skrivit boken om Reinfeldt) på en debatt om klimatfrågan mot slutet av 2008. Han berättade om projektet och att det saknades en författare till Palme. Jag skyndade mig att ta kontakt med Abbe Bonnier och hårdlanserade mig själv – och fick uppdraget.
Skälet till att jag ville få chansen att skriva om Olof Palme är uppenbart. Han var en enormt spännande person. Sin tids dominerande politiker, karismatisk, lysande retoriker – men också en praktisk grovarbetare inom rader av politikområdet. Oerhört kontroversiell, älskad av sina egna, hatad av många motståndare. Och det olösta mordet på honom blev ett trauma som länge skuggade hans politiska gärning.
Nu har det snart gått ett kvartssekel sedan hans död – tillräckligt lång tid för att hans politik ska kunna värderas i historiens ljus. Nya biografier börjar komma; Kjell Östbergs i två volymer, Henrik Berggren i höst. Men jag tyckte att jag borde kunna bidra i ett något mindre format, inte minst för att jag faktiskt kände Palme, och under de sista åren arbetade nära honom i statsrådsberedningen; jag var faktiskt den siste av medarbetarna som vinkade Hej då och trevlig helg till honom, när han gick från jobbet den där fredagskvällen.
Resultatet blev en bok som skrev sig själv. En bok som var rolig att skriva. En bok som andas stark empati för Palme som person, men som samtidigt är retrospektivt kritisk mot mycket av den politik han bedrev.
Grundtesen i min analys är att Palme gjorde sin karriär och formade sin världsbild under 1950- och 60-talens uppgång och tilltagande vänstervind. Men han hade otur. Just när han griper ordförandeklubban och blir statsminister vänder den långa vågen nedåt. 1970-talet blir en lång och plågsam strid mot ekonomiska kriser vilkas styrka han hela tiden underskattar. När Palme under den första regeringsperioden (1969-76) fortsätter att driva 60-talets vänsterpolitik vidare – löntagarfonder, överbryggningspolitik, arbetsmarknadsregleringar – fungerar denna i de hårdare tiderna allt sämre. Han tvingas backa. Val förloras. Under den andra regeringsperioden, från 1982, har han tillsammans med Feldt och Carlsson anpassat politiken bättre till de nya tiderna – men då drar han i stället på sig partivänsterns vrede. ”Rosornas krig” bryter ut.
Men: Jag ska inte skriva boken på nytt, här på hemsidan. I stället hoppas jag att många skaffar och läser hela boxen. Tillsammans målar biografierna en bred fresk över 1900-talets svenska politik. Och säkert kommer mången läsare att omvärdera sin syn på flera av de porträtterade, när de så här tydligt ställs bredvid varandra.
Leave a Reply