Många missupfattningar církulerar om Grekland och euron. Ett sådant är påståendet att Grekland hamnat i kris på grund av ECB:s räntepolitik.
Det stämmer inte. Det är sant att EMU som helhet inte är ett “optimalt valutaområde”. Skillnaderna mellan olika regioner är stora. Och arbetsmarknaden i unionen är inte tillräckligt internationaliserad och flexibel, ej heller är finanspolitiken tillräckligt samordnad för att kunna motbalansera då penningpolitiken kommer rejält ur synk för något land som utvecklas annorlunda än kärnländerna.
Men det här är ett problem som framför allt rör länder som Spanien och Irland. De har växt snabbt, med våldsamt byggande och ibland hög inflation. ECB:s ränta var under boom-åren för låg för deras behov. Eftersom de hade hög inflation var realräntan faktiskt lägre där än i kärnländerna, vilket ytterligare blåste på uppgång och fastighetsbubbla.
Grekland har inte haft samma typ av problem. Greklands problem är ett helt annat – nämligen att de fuskade sig in i unionen med falsk statistik, och att fusket fortsatte ända till i höstas. Då ”upptäckte” plötsligt den nya regeringen att – hoppsan – budgetunderskottet var dubbelt så stort som de trott. När finanskrisen dessutom slagit till har landet hamnat i djup statsfinansiell kris.
Grekland borde alltså aldrig ha släppts in. Men tyvärr skedde det, och tyvärr finns inga mekanismer för hur en fuskare ska kunna uteslutas ur klubben – även om det är vad som borde ske.
För att minska risken för smitta till länder som Spanien överväger de övriga euroländerna nu någon sports stödpaket. I förra veckan gavs bara ”moraliskt” stöd. Det lär inte räcka. Jag utgår från att någon form av lånepaket kommer att sys ihop – men att Grekland också då de facto ställs under tyskt förmyndarskap.
Är detta en kris för euron? Inte i den meningen att euron skapat Greklands kris. Men ja, i så måtto att ett medlemsland befinner sig i kris och att denna kan sprida sig. Och ja, i så måtto att den spridningen då kan komma att slå mot länder där den gemensamma penningpolitiken faktiskt har bidragit till en bubbla, som sedan spruckit.
Men detta pekar också mot hur krisen ska lösas. Nämligen genom fastare samordning, först vad gäller stödet till Grekland, därefter finanspolitiken för unionen som helhet.
Detta är viktigt. I den svenska debatten har ju både eurons förespråkare och dess motståndare tidigare varit överens om att valutaunionen bara är halvfärdig. Den gemensamma penningpolitiken förutsätter ett mycket starkare samarbete också rörande finanspolitiken.
Ett sådant samarbete hade kanske kunnat avslöja det grekiska fusket tidigare, och det hade kanske kunnat (genom stramare spansk budget) bromsa överhettningen i Spanien. Men priset är naturligtvis att den nationella självständigheten minskar. Det gemensamma inslaget i den ekonomiska politiken stärks.
Så den troliga vägen framåt i euro-zonen är stöd åt Grekland, men hårdare koll och fastare finanspolitisk samordning. Vi vet inte hur detta lyckas lösa den akuta krisen, men otvivelaktigt betyder det ökade samarbetet att valutaunionen på lite sikt, trots all vånda, byggs mer färdig.
Innebörden är att när krisen väl är överstånden (men det kan ta ett bra tag) kommer de som från början var för euron som en del i det politiska bygget av ett enat Europa att bli ännu starkare förvissade om att Sverige bör gå med. Medan de som sade nej för att de är emot ökad överstatlighet blir än mer övertygade om att de har rätt. Den svenska euro-debatten kommer att polariseras.
Leave a Reply