Delar av klimat- och energidebatten påminner mig om vad jag upplevde i min ungdom i den yttersta vänstern. En rad fraktioner bekämpade varandra ursinnigt. Ibland stormade små grupper in på andras möten och predikade motståndarens förtappelse. För en adrenalinstinn 18-åring var det roligt ett tag – men som politisk praktik eller seriöst samtal var det inte föredömligt.
Sedan dess har jag under årtionden levt ett annat liv. De debatter jag deltagit i har varit av en helt annan art än under ungdomsåren. Jag hade nästan glömt hur det var i de puerila påhoppens tid.
Tills för något år sedan, då jag började skriva om miljö och klimat. En bok har det blivit, några artiklar, ett större antal föredrag samt några intervjuer. Plötsligt har jag förstått att sektmentaliteten finns kvar – inte i klimatdebatten som helhet, gudskelov, men i dess ytterkanter.
Här finns nämligen också sekter. Sekter som bekämpar varandra med fradgeskummat raseri. Sekter som drar till sig de mest märkliga individer, några med klart rättshaveristiska drag.
Här finns de som med stort patos hävdar att IPCC är korrumperat och att hypotesen om den globala uppvärmningen är en konspiration. Här finns de som på fullt allvar menar att alla internationella organ som oroar sig för klimatet – såsom IEA, IAEA, WHO och hela alfabetssoppan i övrigt – är korrumperade eller lurade. För att inte tala om hur blåsta alla politiker som vill begränsa utsläppen av växthusgaser är. Da Vinci-Koden eller Sions Vises protokoll kan slänga sig i väggen jämfört med de konspirationsteoretiker som tar till orda i klimatdebatten.
För en som kommer utifrån till ämnet – jag är ekonom och diskuterar främst hur klimatpolitiken ska bli så effektiv som möjligt – ter sig hysterin och hatet såväl fascinerande som obegripligt.
Men jag har börjat vänja mig. Och här om dagen var det nästan lustigt att själv bli utsatt för utsända häcklare. Jag höll ett föredrag just om klimatpolitik på Briggen Tre Kronor i Stockholm. I publiken satt tre kända skeptiker, aktiva i bloggar och ”Stockholmsinitiativet”. Omedelbart när frågestunden inleds, reser sig en av dem upp och frågar med magistral stämma: ”Vet du hur stor del av växthuseffekten som orsakas av koldioxid?”. Ungefär som vore han förhörsledare.
Den märkliga frågan var givetvis rent provokativ. Frågeställaren (Fred Goldberg) trodde väl inte att jag kunde skilja mellan den naturliga och den förhöjda växthuseffekten, ej heller mellan koldioxid och vattenånga – vilket skulle ge honom chansen att förlöjliga mig. Nu förstod jag dock meningen med frågan, varför jag sopade till honom rejält – till hans och hans kamraters förtret men de övriga åhörarnas förnöjelse.
Jag ska dra en tystnadens försonande slöja över de övriga förnekarinläggen. Men den där taktiken – att stövla in på ett möte om ett visst ämne, ställa provokativa frågor utifrån en helt annan politisk dagordning och därigenom försöka kidnappa mötet – det var den som plötsligt fick mig att minnas sektstriderna i yttervänstern för 35 år sedan. Just den taktiken har använts av otäcka grupper också på den yttersta högerkanten – att inte lyssna på meningsmotståndaren utan bara försöka provocera och proklamera att han är förrädare, alternativt korrumperad eller idiot.
Att ta sådana huliganer på allvar är omöjligt. Demokratin kräver ändå att vi tar debatten med dem. Därför måste de bemötas. Men det gäller att göra det på ett sätt som tar så lite tid och energi från sakfrågorna som möjligt. Något som dock är lättare sagt än gjort.
Leave a Reply