Bokmässan är som IKEA en fredag eftermiddag efter löning, men upphöjt i kubik. Trångt, trångt, trångt. Svettigt, varmt. Människor – framför allt kulturbärande damer i medelåldern – som kryssar och trängs mellan förlagsmontrar och seminariesalar. Variationen på utbudet är oändligt. Från serieböcker (Jan Lööf var den mest populäre boksignatören) till de stora förlagens jätteanläggningar, över de smala entusiastförlagens små kuber, till Svenska Kyrkans scen och kokbokshörnet med spis och matlagning.
Själv var jag involverad i en rad events om min klimatbok. På det egna förlagets (Norstedts) scen – mitt på mässgolvet, med packad folkmassa framför. I traditionell föreläsningssal, med powerpointbilder. Och i andra arrangörers montrar, i samtal och intervjuer. Bl.a diskussion med Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen och utfrågning av ETC:s Johan Ehrenberg. Svante ville diskutera möjligheterna till framgång i Köpenhamn, medan Johan var skeptisk till möjligheterna att få till stånd mitt eget favoritrecept, en utvidgad handel med utsläppsrätter. Johan var dessutom nyfiken på varför just min blogg är så flitigt besökt av s.k skeptiker som är arga på mig. Tja, det undrar jag också; jag som är så trevlig J.
Men den mest spännande övningen för min del var diskussionen med ärkebiskop Anders Wejryd, på scenen i den ”internationella” hallen. Kyrkan uppvisar av tradition en imponerande aktivitet under bokmässan, där man givetvis säljer teologisk litteratur, men också organiserar ett späckat program med seminarier och samtal över en brett spektrum av ämnen.
Själv finner jag det både naturligt och lovvärt att kyrkan engagerar sig i klimatfrågan. Denna är ju en fråga om vårt ansvar för livsvillkoren för barn och barnbarn, och klimatpolitiken handlar både om moraliska avvägningar och om krassa penningfrågor. Just detta – pengar och moral i klimatpolitiken – var ämnet för Wejryds och mitt samtal.
Det visade sig att vi var helt eniga om att en global strategi måste gå stegvis, där de rika länderna går före medan de fattiga till en början får understöd och teknisk support, så att de kan minska sina utsläpp längre fram. Fördelningspolitik står i den meningen i centrum för ett globalt avtal. Den fråga där vi något skilde oss åt var synen på hur omfattande de så kallade ”flexibla mekanismerna” i Kyoto-avtalet bör vara när det gäller bördefördelningen mellan i- och u-länder. Wejryd är där mer kritisk än jag. Men vi fann att skillnaderna även på den punkten inte var så stora som i alla fall jag tidigare trott.
Sammantaget blev det en spänstig diskussion – enighet om de stora linjerna men vissa konkreta skillnader i medlen att nå dithän. Tonfallet var sakligt. Och Wejryd är ju en så genomsympatisk person att varje diskussion med honom blir glädjefylld.
Leave a Reply