Debattstilen i delar av bloggvärlden är i sanning märklig. Jag har i egna inlägg liknat den vid det sektbeteende som fanns i den yttersta vänstern i min ungdom. Det som pågått de senaste veckorna på den här sidan ger syn för sägen.
Se på det gräl som förts under senare tid under min post ”Sektbeteende och ekonomer i klimatdebatten”, den 24 juni. Kommentar nummer 29 av Kim B innehåller ett sakfel. Kim tar inte hänsyn till att vattenånga är den vanligaste växthusgasen; därför blir hans kalkyl över framtida temperaturstegringar alldeles felaktig.
I en normal debatt skulle meningsmotståndaren påpekat felet, Kim skulle ha korrigerat sig och så skulle diskussionen gått vidare, på en högre nivå. Men icke här. Jonas N reagerade i stället med att anställa förhör och utfråga först Kim, därefter Anders E, om de visste vari felet bestod. Tonfallet blev efter hand allt gällare, och diskussionen mellan Jonas och Anders urartade efter ett tag till ren pajkastning.
Det här sättet att debattera har jag stött på förut. På det möte i våras på Briggen Tre kronor som blev upprinnelsen till hela den här sektdebatten ställde Fred G samma sorts fråga, med samma inkvisitoriska tonfall som Jonas: Han ville förhöra mig om jag kände till vattenångans betydelse. Eftersom jag gjorde det, kunde jag direkt ge svar på tal. Men den här gången kunde Kim inte svaret, och resultatet blev detta totalt bisarra förhör i cyberspace (inte på Jonas blogg, nota bene, utan på min!).
Jag måste erkänna att jag faktiskt inte förstår den här debattstilen. Varför kan inte Jonas nöja sig med att påpeka att Kim hade fel, och därefter konstruktivt försöka föra diskussionen vidare från en ny och högre nivå? Varför kan Kim å sin sida inte klart säga att han hade fel och ska dra lärdom? Varför denna sandlåda?
Jonas måste rimligen förstå att hans kritik mot Kim inte det minsta påverkar sakfrågan – dvs den antropogena uppvärmningens betydelse. Att Kim hade fel i sitt inlägg visar att han inte hade tillräckligt på fötterna. Men det faller inte alls tillbaka på klimatvetenskapen eller dess konsensus. De som kan frågan och som driver den vetenskapliga debatten i litteraturen inkluderar ju vattenångan i sin forskning, i sina modeller och kalkyler. Att anställa förhör på det sätt som Jonas gör är därför bara rent översitteri. Det vittnar inte om en vilja att utveckla diskussionen eller att hjälpa meningsmotståndaren till nya insikter. Nej, Belsebub ska krossas och fördrivas.
Den här högst obehagliga diskussionen blir därför ytterligare ett belägg för det jag kallat sektbeteendet i klimatdebatten.
Men varför är det här beteendet är så vanligt, just i den här frågan? Varför denna ilska? Varför denna oförsonlighet? Vad säger ni där ute i cyberspace?
Leave a Reply