I det nya numret av Ekonomisk Debatt (5/09) går två välkända ekonomer – Nils Lundgren och Marian Radetzki – till storms mot klimatvetenskapen och klimatdebatten. Rubriken på deras artikel är ”En grön fatwa har utfärdats”, och den ger ett hum om tonfall och andemening.
Att de har fel om debattklimatet framgår direkt – de har ju fått en artikel som anklagar den allmänna debatten för likriktning och åsiktsförtryck publicerad i Nationalekonomiska Föreningens ärevördiga tidskrift. Men de har fel också i den underliggande sakfrågan. De påstår sig ha gått igenom den vetenskapliga klimatlitteraturen och därvid kommit fram till att konsensusuppfattningen, såsom den uttrycks i IPCC, har fel. Det finns inget klimathot från människans utsläpp av växthusgaser, och insatser för att begränsa dem blir för dyra.
Om de hade rätt skulle deras artikel vara en vetenskaplig sensation och borde publiceras i någon av de internationellt ledande naturvetenskapliga tidskrifterna. Men den läsare som hoppas på något nydanande blir besviken. Deras artikel innehåller bara upprepningar av redan känd – och tillbakavisad – kritik.
I nästa nummer (6/09), som kommer i slutet av september, skriver jag tillsammans med Markku Rummukainen, en av Sveriges ledande klimatforskare, och Olle Häggström, professor i matematik vid Chalmers, ett gemensamt svar på Radetzki och Lundgren. Jag kan inte föregripa hela artikeln här. Men vår huvudkritik går ut på att Radetzki och Lundgren inte alls behärskar sakfrågan, vare sig som klimatvetare och klimatekonomer.
Deras ”genomgång” av klimatvetenskapen är ytlig och enögd, och vi kommer i vår artikel att redovisa på vilket sätt. Viktigast är att de ger en förvrängd bild av vad klimatvetenskapen egentligen hävdar. Deras egna konkreta ”motargument” – om temperaturen i troposfären, i Europa på medeltiden osv – är dessutom sådant som diskuterats fram och tillbaka i myriader av artiklar och på bloggar de senaste åren och som inte ruckar på slutsatserna från IPCC.
När de uttalar sig som ekonomer avslöjar de att de inte är inlästa på den breda litteraturen om kostnader och diskonteringsränta. När de uppträder som samhällsdebattörer med så dåligt på fötterna i sakfrågan blir de därför oseriösa. Forskare från en samhällsvetenskaplig disciplin bör, om de ska ge sig på att kritisera naturvetare, bemöda sig om att verkligen sätta sig in i grundmaterialet. Det har de båda ekonomerna inte gjort. Att detta leder dem till ansvarslösa slutsatser märks också när de uttalar sig om det kommande klimatmötet i Köpenhamn och hoppas att det ska sluta i ”fiasko” (DN, 23/6 2009).
För egen del tycker jag att deras artikel är märklig. Jag känner både Marian och Nils sedan många år, och räknar dem som vänner. Desto svårare är det att förstå varför de ger sig ut i debatten med så självsäkert tonfall – samtidigt som de avslöjar att de inte läst in sig på sakfrågorna.
Leave a Reply