Tillsammans med fem andra ekonomer (Villy Bergström, Harry Flam, Lena Hagman, Cecilia Hermansson och Erik Thedéen) ingår jag i Dagens Industris ”skuggdirektion”. Vi träffas en vecka innan Riksbankens direktion har sina penningpolitiska möten, vi har en diskussion om konjunkturläge och inflationsprognoser och fattar utifrån detta ett penningpolitiskt beslut. Vi gör alltså ingen prognos om vad direktionen kommer att säga eller göra, utan vi gör en egen rekommendation om vad de bör göra.
Icke desto mindre är det slående att vi legat ganska rätt i våra utsagor, i så måtto att Riksbanksdirektionen oftast följt oss i spåren, om än ibland med fördröjning. Vill man, kan man säga att vi legat steget före den riktiga direktionen. Ofta är vi eniga, men när vi är oeniga beror det på att läget är svårt – och i de lägena visar det sig att Riksbankens direktion också oftast är inbördes splittrad.
Vi hade vårt senaste skuggdirektionsmöte förra veckan, publicerat i DI i tisdags, två dagar före Riksbankens beslut. Vi rekommenderade då enhälligt att reporäntan skulle hållas konstant på dagens låga nivå (0,25 procent), men vi var oeniga om när den skulle höjas. Någon förespråkade höjning andra kvartalet 2010, någon fjärde kvartalet, medan de flesta (däribland jag) låg med den första höjningen under tredje kvartalet. Den oenigheten speglades senare i Riksbankens direktion, där några ville gå snabbare och några långsammare.
Splittringen är inte ett dugg märklig; den är en följd av det svåra beslutsläget. Å ena sidan är den svenska ekonomin i lågkonjunktur med extremt låg inflation (just nu deflation) – det talar för låga räntor under en längre period. Å andra sidan stiger huspriserna snabbt och det finns vissa tecken på återhämtning – det talar för en tidigare höjning. För egen del ser jag riskbilden som asymmetrisk. Just nu är risken för svaghet större än risken för inflation och nya bubblor, varför jag tycker det är rätt att vänta länge med en höjning.
Skuggdirektionen skiljde sig dock på en punkt från Riksbankens direktion. Vi tyckte inte att Riksbanken borde förnya de långa reporna (lång utlåning till bankerna till fast låg ränta). Ett skäl är just oenigheten om reporäntan. Den fasta repan är ett sätt att underbygga reporäntebanans trovärdighet, Men om direktionen är splittrad om själva räntebanan, så ger ju inte en lång repa någon extra trovärdighet på den punkten. Riksbanken bestämde sig ändå för ännu en lång repa – men också i detta beslut var de splittrade. Därmed ger inte den långa repan det tillskott av trovärdighet kring räntebanan Riksbanken hoppas på.
Jag kan förstå att Riksbanken vill ta det säkra före det osäkra. Men den extra långa repan gör knappast någon nytta. Den hade de kunnat avstå ifrån. Jag är rätt säker på att det visar sig att skuggdirektionen också här legat steget före.
Leave a Reply