Under senare tid har debatten om “medborgarlön” vaknat till liv. Skälet är dels dagens höga arbetslöshet, dels farhågorna om att digitaliseringen kommer att slå ut fler jobb – eller förvandla fler hyggliga anställningar till “skitjobb”. Tanken om en garanterad baslön utan krav på motprestation låter onekligen sympatisk. Men i denna rapport, skriven för en av regeringens framtidsgrupper (där jag är ordförande) dissekerar jag idén och finner – tyvärr – att den får betydande negativa följder.
Om alla vuxna medborgare ska få en dräglig baslön blir det mycket, mycket dyrt. Risken är dessutom att rätt många skulle välja att sluta förvärvsarbeta (vilket ju är exakt vad förslagets förespråkare vill). Då kläms de offentliga finanserna – som betalar vård, skola, omsorg – från två håll. Om alla, även fullt arbetsföra, ska kunna försörjas utan krav på motprestation riskerar också en viktig del av kittet i den gamla svenska modellen – gör din plikt, kräv din rätt! – att lösas upp.
Om baslönen däremot sätts lågt, blir reformen billigare. Men då når man ju inte de mål som de flesta hoppas på; då handlar det snarare om attt slimma bidragssystemet och stimulera folk till att arbeta mer. Det kan naturligtvis vara en viktig uppgift – och detta är vad ett kommande experiment med basinkomst i Finland syftar till – men den sortens åtgärder ligger långt ifrån vad förespråkarna för medborgarlön vanligen vill.
Leave a Reply