I dag höjde Riksbanken sin reporänta med 0,25 procent. Det låter inte så upphetsande, i synnerhet inte med tanke på att höjningen sker från rekordlåg nivå. Men beslutet är viktigare än det ser ut.
Höjningen sker nämligen trots att Riksbankens egen prognos för den underliggande inflationen ligger klart under 2 procent för de närmaste två åren. I den meningen ter sig Riksbankens räntepolitik som ett brott mot den inflationsmålsstyrning som dominerat sedan mitten av 1990-talet.
Ändå tycker jag att Riksbanken gör rätt. Den tidigare låga räntenivån var inte hållbar i längden. Den bör snarare – som jag sade i samband med Dagens Industris “skuggdirektions” möte i veckan (DI den 29/6) – ses som uttryck för ett “penningpolitisk undantagstillstånd”. Den var en extrem åtgärd, som tillgreps i ett mycket speciellt läge, nämligen för att mildra det skarpa fallet utför efter finanskrisen.
Men nu är den faran över. Svensk ekonomi håller på att återhämta sig. Och nollränta skapar på sikt andra problem. Den blåser upp tillgångspriser, snedvrider risktagande och lånande. Ligger den kvar länge finns heller ingen fallhöjd för sänkningar när nästa lågkonjunktur kommer. När den svenska ekonomin nu tillkvicknar bör Riksbanken ta tillfället att börja höja räntan igen – inte minst som en signal till hushåll och företag att det blir dyrare att låna framöver.
Att på detta sättet höja utan att några omedelbara inflationsrisker är synliga kan kritiseras – två av ledamöterna i Riksbankens direktion röstade mot höjning, liksom en ledamot av DI:s “skuggdirektion”. Men i en total riskbedömning tycker jag det är rätt att vara flexibel och börja höjningarna nu. Detta är just vad som menas med en “flexibel” inflationsmålsstyrning – och visar att Riksbanken lärt av finanskrisen.
Leave a Reply