Ibland blir man utsatt för kontraster som är så starka att man blir nästintill schizofren och tappar fotfästet. Detta hände mig i veckan. Jag har varit på rundresa i Asien, hållit föredrag i Singapore, Hong Kong och Bangkok – stora myllrande megastäder med glittrade skrapor och högteknologi. Men det är inte mer än en generation sedan verkligheten i regionen var radikalt annorlunda.

I förrgår flög jag mellan Singapore och Hong Kong, i Singapore Airlines hypermoderna businesskabin. Där är fåtöljerna dubbelt så breda som i SAS motsvarighet, man sitter inboad i en egen liten minikabin, egen stor HD-skärm med ett enormt urval av underhållning. Servicen är fenomenal. Där smuttade jag på ypperliga viner, åt gott och beskådade Mutter i Mendelssohns violinkonsert samt Netrebko i La Traviata.

Och kontrasten? Jo, medan jag satt där, inbäddad i lyx, läste jag en nyutkommen tegelsten om “Mao’s great famine” – om effekterna av “Det stora språnget”, dvs Maos försök att för 50 år sedan snabbindustralisera Kina. Tvångskollektivisering, massiv förstörelse av kapital (tom kastruller och hammare kastades in i bymasugnar – som producerade undermåligt stål men förstörde böndernas verktyg), masslakt av djur, grov överexploateing av fälten. Och ovanpå detta indragen sovjetisk hjälp och dåligt väder. Resultatet: Missväxt och massvält. Ny forskning (arkiven börjar öppnas) ger vid handen att uppåt 45 miljoner människor dog. De allra flesta av svält, några av övervåld då partikadrerna med tvång drev in de magra skördarna till städerna. Detta är den största svälten i historien. Mao är den ledare genom världshistorien som tagit livet av flest landsmän.

Och för att göra ont värre. Fem år senare tog han gruvlig hämnd på dem som vågat ifrågasätta honom, velat lägga ansvaret för svälten på honom och försökt rulla tillbaka vansinnigheterna. Då, när han slickat såren, släppte han loss Kulturrevolutionen, som krävde ytterligare några miljoner liv.

Allt detta läste jag medan chardonnayn severades av leende flygvärdinnor och den smäktande musiken spelades för mig – 10 km över det land där 45 miljoner människor svalt ihjäl för bara en mansålder sedan. Kontrasten blev, som sagt, nästan kvävande.