Ibland blir man utsatt för kontraster som är så starka att man blir nästintill schizofren och tappar fotfästet. Detta hände mig i veckan. Jag har varit på rundresa i Asien, hållit föredrag i Singapore, Hong Kong och Bangkok – stora myllrande megastäder med glittrade skrapor och högteknologi. Men det är inte mer än en generation sedan verkligheten i regionen var radikalt annorlunda.
I förrgår flög jag mellan Singapore och Hong Kong, i Singapore Airlines hypermoderna businesskabin. Där är fåtöljerna dubbelt så breda som i SAS motsvarighet, man sitter inboad i en egen liten minikabin, egen stor HD-skärm med ett enormt urval av underhållning. Servicen är fenomenal. Där smuttade jag på ypperliga viner, åt gott och beskådade Mutter i Mendelssohns violinkonsert samt Netrebko i La Traviata.
Och kontrasten? Jo, medan jag satt där, inbäddad i lyx, läste jag en nyutkommen tegelsten om “Mao’s great famine” – om effekterna av “Det stora språnget”, dvs Maos försök att för 50 år sedan snabbindustralisera Kina. Tvångskollektivisering, massiv förstörelse av kapital (tom kastruller och hammare kastades in i bymasugnar – som producerade undermåligt stål men förstörde böndernas verktyg), masslakt av djur, grov överexploateing av fälten. Och ovanpå detta indragen sovjetisk hjälp och dåligt väder. Resultatet: Missväxt och massvält. Ny forskning (arkiven börjar öppnas) ger vid handen att uppåt 45 miljoner människor dog. De allra flesta av svält, några av övervåld då partikadrerna med tvång drev in de magra skördarna till städerna. Detta är den största svälten i historien. Mao är den ledare genom världshistorien som tagit livet av flest landsmän.
Och för att göra ont värre. Fem år senare tog han gruvlig hämnd på dem som vågat ifrågasätta honom, velat lägga ansvaret för svälten på honom och försökt rulla tillbaka vansinnigheterna. Då, när han slickat såren, släppte han loss Kulturrevolutionen, som krävde ytterligare några miljoner liv.
Allt detta läste jag medan chardonnayn severades av leende flygvärdinnor och den smäktande musiken spelades för mig – 10 km över det land där 45 miljoner människor svalt ihjäl för bara en mansålder sedan. Kontrasten blev, som sagt, nästan kvävande.
3 responses so far ↓
1 Olle // Dec 3, 2010 at 11:17
Du kunde ju ägna en tanke åt hur vi kunde sprida detta maotänkande till västvärlden och därigenom på något sätt legitimerade svält och förföljese. Det försäker jag tänka på – och skämmas lite mellan rödvinsklunkarna.
2 Klas // Dec 3, 2010 at 20:48
Olle,
den frågan har jag ägnat många tankar åt – och också skrivit rätt mycket om. Gudskelov kan ju du och jag skylla en del på vår ungdom; vi var ju faktiskt bara tonåringar under kulturrevolutionen. Men andra var äldre och bör skämmas mer.
Grundorsaken till att så pass många västerländska intellektuella fängslades av marxism och maoism tror jag var längtan efter att se mönster där inte andra såg dem. När vi lyckades dechiffrera den historiska materialismen kändes det som om vi var historiens herrar – och faktum är ju att leninism och maoism också utnämnde just oss till förtrupp. Vi som satt med historiens nyckel skulle leda marschen mot ett nytt samhälle. Tacka fan att det var lockande för unga elitister.
3 Gunnar Bech // Dec 12, 2010 at 10:46
Vad hände med ditt nyfunna miljöengagemang? Flög det ut ur fönstret på flygplanet till tonerna av Mendelson?
Att många “elitister” var anhängare av Mao är ju bara en freudiansk omskrivning för ohejdad strävan efter makt parad med okunskap om hur homo sapiens fungerar dvs 100% historielösa.
Vi kan se samma sak nu där samma element försöker vinna personliga fördelar på strömningar i samhället, mönstret går igen.
Leave a Comment