Klas Eklund

I dagens läge, med negativa räntor, får penningpolitiken svårare att agera – men finanspolitiken blir starkare. I nästa lågkonjunktur bör därför finanspolitiken dra ett större konjunkturpolitiskt lass. Så sade jag i ett inslag i SvT:s Agenda, 25 augusti 2019:

https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/riksbanken-har-slut-pa-vapen-sa-kan-en-lagkonjunktur-motas?fbclid=IwAR1EVAv4Jhq824O7jalMN3NhVuKfBvVPB2uQyuUPI8TvgpM0i5N4MJ3o7gI

Skriver på DN Debatt om det nya normala: Bestående låg tillväxt, låg inflation och nollränta. Lägg till detta handelskrig och hård Brexit så får vi en explosiv brygd med fara för mer protektionism och ökad fragmentisering i Europa. I detta läge bör centralbankerna ompröva sin strategi, finanspolitiken dra att tyngre lass och ekonomin bli mer innovativ.

Jag har fått ett hedrande uppdrag, av Finansdepartementets egen “think tank”, ESO (expertgruppen för studier av offentlig ekonomi). Jag ska utreda möjligheten att få till stånd en övergripande och sammanhängande skattereform i Sverige. Uppdraget utgår från att vårt existerande system blivit plottrigt och uppsplittrat, medan bl.a globalisering, digitalisering och miljöfrågan ställer skatterna inför nya utmaningar. Här är en länk till en liten video om projektet, på ESOs hemsida. Wish me luck!

Det har gått tio år sedan den amerikanska banken Lehman Brothers kollapsade och världen kastades in i en djup finanskris. I dag har de flesta ekonomier återhämtat sig. Men de verktyg som användes mot den förra krisen – förstatliganden, låga räntor, uppköp av värdepapper – har medfört nya problem. Skuldnivåerna i världen är nu högre än de var före 2008. Låga räntor har blåst upp förmögenhetsvärden och vidgat klyftor. Och när nästa kris kommer kanske vi startar i ett läge där räntorna är extremt låga redan i utgångsläget. Vad gör vi då? Det finns en risk att “enkla” lösningar som protektionism blir ännu mer populära…

Om detta skriver jag i en debattartikel i DN den 14 september 2018: “Beredskapen inför nästa finanskris inte särskilt hög”

Detta är en inledning jag höll på Nationalekonomiska Föreningens debatt om bostadspolitik, 9 november 2016. Meddebattörer var Anna Breman, Harry Flam och Hans Lind. Inlägget är en uppdaterad och bantad version av min tidigare artikel i föreningens Tidskrift Ekonomisk Debatt.

“En bostadsmarknad i evig kris. Vad kan göras?”

Problemen på den svenska bostadsmarknaden är väl kända: bostadsbrist, låg rörlighet, segregation, tilltagande sociala problem. Jag menar att dagens kris är ett resultat av att Sverige inte har någon sammanhållen bostadspolitik – men heller inget fungerande marknadsalternativ. Politik som påverkar bostadssektorn har bedrivits i separata stuprör, beslut har fattats utan hänsyn till helheten. Staten har abdikerat från finansieringen och lämnat den till marknaden; men bromsar samtidigt utbudet på bostäder via regleringar och skatter; detta medan efterfrågan stiger kraftigt på grund av invandring, urbanisering och lågräntepolitik. Politiken hänger inte ihop, den sitter på en murken bräda mellan två stolar.

För att häva krisen krävs en långsiktig politik som tacklar byggande, rörlighet och finansiering – samtidigt. De nödvändiga ingreppen sträcker sig över en rad fält, från skatter till kommunal planering. Åtgärderna bör helst genomföras som en helhet – vilket förutsätter breda politiska uppgörelser, över flera mandatperioder.

**

Innan jag dyker lite djupare i analys och recept, först ett par siffror. Nu ökar byggandet starkt, från det tidigare normalläget på ca 20.000 bostäder om året. Under fjolåret färdigbyggdes 39 000 bostäder; i år är prognosen att 57 000 byggen sätts igång. En fördubbling, kanske t.o.m en tredubbling från tidigare nivåer. Det är bra – men det är ändå otillräckligt. Byggtakten är fortfarande, efter den ökningen, långt under den som Boverket efterlyst. Jag citerar ur Boverkets senaste prognos för efterfrågan på nya bostäder: ”Behovet av nya bostäder fram till 2025 bedöms vara 710 000… varav en större del, 440 000, bedöms behövas redan 2020, vilket innebär en genomsnittlig årstakt om 88 000”. Bostadsbristen ökar mao med hela 30 000 bostäder även i år, trots det snabbt ökande byggandet. Gapet mellan mål och verklighet ökar fortfarande. Skillnaden mellan befintlig bostadsstock och önskad växer. Trots ökat byggande är vi i år längre från att nå volymmålet. Detta i ett läge där byggsektorn redan uppvisar höga och stigande bristtal.

En slutsats är att det inte går att ”bygga bort” bostadsbristen. Det tar för lång tid. Nybyggnationen är bara 1 à 2 procent av det totala bostadsbeståndet. Det krävs därför också att det existerande bostadsbeståndet utnyttjas bättre. OECD har lyft fram den dåligt fungerande bostadsmarknaden som ett hot mot dynamik och tillväxt och rekommenderar marknadshyror, förenklade byggregleringar, ingrepp mot svag konkurrens, skattereform m.m – för att komma till rätta med problemen. Det samma gör EU, IMF och Världsbanken.

Vidare: Även om behovet av nya bostäder är stort, är den köpkraftiga efterfrågan är inte lika stor. Uppgiften är med andra ord tredubbel: att bygga mer, att öka rörligheten i det existerande bostadsbeståndet samt att försöka få fler hushåll att få råd med hyggliga bostäder.

**

Varför blev det så här? Krisen är en följd av en lång rad politiska beslut och marknadseffekter, som har lagrats på varandra under åratal, utan att någon har sett till helheten. Under 1960- och 70-talens miljonprogram dirigerade staten nationens sparande till bostadsbyggande via regleringar. I början av 1980-talet lades räntesubventioner till de boende ovanpå kreditmarknadsregleringarna. Vid den tidens inflation var kapitalet praktiskt taget gratis.

Det systemet blev med tiden ohållbart. Det var dyrt och medförde snedvridningar av samhällsekonomiska resurser. En grå kreditmarknad växte fram. Från andra hälften av 1980-talet lades politiken därför om. Den finansiella risken för bostadsbyggandet flyttades från staten till företagen och hushållen. Det är nu upp till privata bolag att förse konsumenterna med de varor och tjänster som önskas, utan att staten tar något särskilt finansiellt ansvar för försörjningen av tjänsten i fråga.

Men samtidigt som de finansiella riskerna har privatiserats har centrala delar av regelsystemet bevarats som det var under den statsdominerade epoken. Därmed blockeras flera av de signaler som kommer från den ökade efterfrågan och som borde ha gett ökat byggande. Stelheterna är av tre huvudslag: Den kommunala planprocessen är trög och långsam, hyresregleringen bromsar rörligheten på hyresmarknaden, höga skatter hämmar rörligheten på marknaden för ägda bostäder. Minskade subventioner i kombination med färre hyresrätter och stigande priser på bostadsrätter har gjort det allt svårare för låginkomsttagare att finna bra bostäder i tillväxtregionerna. Resultatet är en bostadsmarknad som kännetecknas både av bristande rörlighet, segregation och lågt byggande. Vad bör då göras? Flera uppgifter måste tacklas samtidigt.

• Rörligheten på bostadsmarknaden måste ökas. Hyresregleringen bör reformeras, så att hyrorna bättre avspeglar utbud och efterfrågan. Anpassningen bör åtföljas av sociala skyddsåtgärder för att minska omställningskostnaderna för hushåll med låga inkomster. Samtidigt bör skattesystemet reformeras. Reavinstskatten bör sänkas. En låg och enkel fastighetsskatt bör införas. Avdragsrätten för räntekostnader bör reduceras.
• Bostadsbyggandet måste ökas. Byggprocesserna bör snabbas upp genom enklare plan- och byggregler samt minskad rätt för kommuner att med särregler begränsa och blockera byggande. Av sociala skäl är det viktigt att nya bostäder finns tillgängliga i olika prisklasser. För att kraftigt kunna öka byggandet måste också rekryteringen till byggsektorn förbättras, liksom utbildning och kompetensutveckling för bristgrupper.
• Fler måste få råd att flytta och bo drägligt. Genomsnittspriserna i nybyggnationen kommer att ligga klart över vad många har råd med. Staten bör ta ett mer aktivt ansvar för att låginkomsttagare har råd med billiga lägenheter.

De olika reformerna förutsätter varandra: Om hyrorna marknadsanpassas utan regelförenklingar och ökat byggande i ett läge med efterfrågeöverskott lär hyrorna drivas upp snabbt, med sociala problem i släptåg. Olika politikområden måste således samverka i en helhetspolitik för att tillsammans nå en väl fungerande bostadsmarknad. Låt mig utveckla lite närmare vad som kan tänkas göras, vad gäller hyrorna, planprocessen, skatterna och fördelningen.

• Hyressättningen

De förslag till reformerad hyressättning som diskuterats under senare tid har innehållit en stegvis övergång till system där lägesfaktorn spelar större roll för hyran. Bokriskommittén 2014 ville se ett första steg i en gradvis övergång till marknadsmässiga hyror, där hyreshöjningarna begränsas till maximalt fem procent per år. Det skulle ge en snabb övergång i större delen av landet, men ta längre tid i Stockholms innerstad. Det andra steget skulle innebära att hyrorna sätts i direkt förhandling mellan hyresvärden och hyresgästen. Även i detta andra steg föreslog kommittén att hyrorna skulle knytas till ett index under kontraktsperioden.

Långtidsutredningen 2015 föreslog en reform i fyra steg: Friare hyressättning i nyproduktion och i efterföljande nya kontrakt, friare hyressättning vid privatpersoners uthyrning av ägarlägenheter, friare hyressättning i alla nya kontrakt samt slutligen friare hyressättning – inom regelstyrda ramar – för lägenheter i det äldre beståndet.

I nya numret av Ekonomisk Debatt (7/2016) föreslår Assar Lindbeck en gradvis avreglering av hyreskontrollen under fem till tio år. Fastighetsägarna får rätten under en avvecklingsperiod höja hyrorna med maximalt ”x procent” om året. Alternativt att hyran släpps fri när en hyresgäst lämnar.

Förslagsställarna är överens om att en reform måste vara socialt ansvarsfull. Hyresgästernas besittningsrätt bör värnas och skyddet mot oseriösa hyresvärdar skärpas. Men även med en gradvis anpassning av hyrorna finns risk att några kommer i kläm. Ett sätt att skydda hushåll med svag ekonomi vore höjda bostadsbidrag. Finansieringen skulle delvis kunna ske med hjälp av fastighetsägarnas kapitalvinster.

• Byggkrånglet

Kommunernas planering bör snabbas upp och blir mindre byråkratisk. Här har såväl den förra som den nuvarande regeringen lagt en rad förslag – men ambitionsnivån borde vara ännu högre. Möjligheterna att överklaga byggärenden bör minskas. Kretsen av ”sakägare” (de som har rätt att överklaga) bör inskränkas. Antalet ”riksintressen” som kan stoppa byggplaner bör minskas. De kommunala särkraven, som fördyrar byggandet, bör bli färre. Det kommunala planmonopolet bör mjukas upp genom att byggherrarna får möjlighet att ta ökat ansvar för detaljplanen; samtidigt bör staten sätta tryck på kommunerna att snabba upp planprocess och bygga mer.

Särskilt viktigt är att skynda på markanvisningen. Staten bör kräva att kommunerna reserverar mark för framtida bostadsbyggande. Konkurrensverket bör övervaka att kommunerna inte använder sitt planmonopol för att skydda de egna intressena eller det egna bostadsbolaget. Kommuner som trilskas bör drabbas av sanktioner.

• Skattereform

I dag råder inte skatteneutralitet mellan olika boendeformer. Hyresrätten missgynnas. Villor och bostadsrätter är gynnade av den låga fastighetsavgiften, den lägre vinstbeskattningen och uppskovsmöjligheterna. Avdragsrätten för skuldräntor gynnar den som lånar för att köpa egen bostad. Sammantaget är kostnaden för eget kapital bara hälften för bostadsrätt jämfört med hyresrätt. Därför behövs en skattereform som ökar neutralitet mellan upplåtelseformer och stimulerar rörlighet på bostadsmarknaden. Lagfartsavgift och pantbrevskatt bör enbart utgå som en avgift som täcker de administrativa kostnaderna för lagfarts- och pantbrevsystemen. Sänkt reavinstskatt, borttagen uppskovsränta och höjt uppskovsbelopp skulle kunna finansieras med ett sänkt tak för ränteavdragen och en återinförd generell fastighetsskatt för ägda bostäder.

Bostadsbeskattningen är bara en del av skattesystemet. Ur sysselsättningsperspektiv menar jag att en del av skatten på arbete bör växlas mot högre uttag av skatt från bostadssektorn. Avdragsrätten för lån med säkerhet i bostad bör minskas. Dagens låga ränteläge medför ett gyllene tillfälle att påbörja en sådan nedtrappning av avdragsrätten.

• Social bostadspolitik

Även hushåll med låga inkomster ska ha möjlighet att få tag på hyresrätter till rimliga hyror eller att via relativt billiga lägenheter ta sig in på ägarmarknaden. Många länder har specialprogram, ofta med boende av lägre kvalitet, för hushåll med låga inkomster. Ibland avsätts särskilda geografiska områden för subventionerat boende. Sådan Social housing har i Sverige förkastats som segregerande och stigmatiserande. I stället har vi byggt nytt och förhållandevis dyrt – och hoppats på att stigande inkomster ska göra att medborgarna får råd att betala för den höga standarden.

På papperet finns därför inte specialdesignade bostadsområden för låginkomsttagare i Sverige. Men i verkligheten har bristande rörlighet samt det faktum att många nyanlända har bosatt sig hos tidigare invandrade släktingar medfört att vissa områden i storstädernas förorter har blivit miljöer med en hög andel arbetslösa och omfattande bidragsberoende. I dag, när bokrisen är akut och många nyanlända har magra ekonomiska resurser, ventileras åter tankar på socialt bostadsbyggande. Boverket skrev i en rapport i fjol om de nyanländas bostadssituation att ”staten behöver initiera processer så att bostäder byggs för de hushåll och grupper som har de lägsta inkomsterna, vilket i praktiken betyder en modell för bostadsbyggande som riktar sig mot specifika målgrupper och inte till alla hushåll”.

Bokriskommittén fruktade att speciella områden för låginkomsttagare riskerar att förstärka segregationen. Vi föreslog därför att kommunerna tecknar avtal med de kommunala bostadsbolagen och de privata fastighetsägarna av innebörden att de reserverar ett visst antal lägenheter för kommunens socialförvaltning. Dessa ”slumpas” fram och knyts inte på förhand till någon viss stadsdel eller något visst kvarter. Därmed säkerställs ett varierat utbud av sociala bostäder utan att något område eller fastighet definieras som socialt utsatt. Ett delvis liknande system – en förturskö, som administreras av kommunen – har föreslagits av den förre bostadsministern Stefan Attefall.

Hans Lind har lagt fram mer långtgående alternativ för hur socialt byggande skulle kunna organiseras. Stadsplanerarna måste från början tänka i termer av olika inkomstgrupper och fråga sig var man kan bygga så att hushåll med lägre inkomster faktiskt kan få bostad. Lind ser en mer ingripande statlig politik som oundviklig.

Trots olika utformning är den gemensamma utgångspunkten för förslagen från Boverket, Bokriskommittén, Attefall och Lind att ett tydligare socialt element behövs i byggande och fördelning av bostäder för låginkomsttagare. Men då måste vi också acceptera att vissa nybyggda bostäder kan vara av enklare slag, och att de inte kan ligga i dyra lägen. Staten bör i det här akuta krisläget aktivt stimulera uppkomsten av en marknad för billigare och enklare bostäder. Strikta byggnormer bör lättas för sådana bostäder.

Finansieringen kan tacklas både från utbuds- och efterfrågesidan.

• På utbudssidan kan staten subventionera bostadsbyggande genom olika bidrag till byggföretagen. Ett sådant system måste dock vara mycket omfattande för att ge tydliga effekter. Risken är då stor att omvandlingstrycket på byggbolagen minskar. Resultatet kan bli svagare kostnadskontroll. Subventioner utan att tackla bristen på mark riskerar dessutom att driva upp markpriserna.
• Vad som däremot kan göras är att skapa ett system för sociala bostadsobligationer – inte de ”prioriterade”, reglerade obligationer som finansierade miljonprogrammet och som förstörde kreditmarknaden, utan en fungerande marknad för en ny typ av obligationer, öronmärkta för socialt byggande, utan tvång för investerarna att köpa.
• En annan väg är att stötta efterfrågan. Öronmärkta bostadsbidrag till låginkomsttagare och barnfamiljer har urholkats i värde de senaste 15 åren. Höjda bostadsbidrag skulle göra det möjligt för fler att klara hyran. Systemet med kreditgarantier kan ses över och minska behovet av topplån eller egen kapitalinsats. På ägarsidan kan man stimulera bosparande genom attraktiva villkor för bosparande. Det är den modell som har valts i Norge, där startlån spelar en viktig roll för unga hushåll.

För egen del föredrar jag sociala bostadsobligationer samt stöd till efterfrågesidan. Stora subventioner direkt till byggbolagen riskerar ge betydande negativa bieffekter.

**

För att avrunda. Bostadspolitiken behöver reformeras. Beslutsfattande inom skilda stuprör måste knytas samman i en helhetspolitik – för byggande, rörlighet och socialt boende. Det innefattar förändringar av skattesystemet, hyresregleringen, det kommunala planmonopolet m m. Ett sådant brett program måste gälla över flera mandatperioder för att verkligen ge effekt på investeringar och flyttmönster. Därmed också sagt att det måste förankras över de nuvarande politiska blockgränserna.

Bokriskommittén föreslog att en ny regering skulle ta initiativ till en bred politisk samling efter valet 2014. Det skedde tyvärr inte. I stället förvärrades bostadsbristen radikalt på grund politisk passivitet samt den stora flyktingströmmen 2015. De samtal mellan regering och opposition som till slut kom igång tidigare i år, blev berget som födde en råtta.

Och under tiden förvärras krisen…

Nationalekonomiska Föreningens tidskrift Ekonomisk Debatt ägnar sitt senaste nummer (4/16) åt bostadskrisen. Här är mitt bidrag, ett försök att göra en helhetsanalys av krisen och av vilka politiska insatser som krävs – för att bygga mer, öka rörligheten och tillgodose ökade krav på socialt boende. Min tes är att alla komponenter måste med, och att en helhetsuppgörelse där alla ger och tar är enda chansen att få igenom en fungerande politik.

Jag är numera Hållbarhetsekonom på SEB, men också styrelseledamot i den strategiska miljöforskningsstiftelsen Mistra, och sitter dessutom i Mistras kapitalförvaltningskommitté. Här en intervju på Youtube, ursprungligen gjord för Mistras årsredovisning i maj 2016, där jag ger min syn på hur finanssektorn kan komma att spela en mer positiv roll för miljön.

Under senare tid har debatten om “medborgarlön” vaknat till liv. Skälet är dels dagens höga arbetslöshet, dels farhågorna om att digitaliseringen kommer att slå ut fler jobb – eller förvandla fler hyggliga anställningar till “skitjobb”. Tanken om en garanterad baslön utan krav på motprestation låter onekligen sympatisk. Men i denna rapport, skriven för en av regeringens framtidsgrupper (där jag är ordförande) dissekerar jag idén och finner – tyvärr – att den får betydande negativa följder.

Om alla vuxna medborgare ska få en dräglig baslön blir det mycket, mycket dyrt. Risken är dessutom att rätt många skulle välja att sluta förvärvsarbeta (vilket ju är exakt vad förslagets förespråkare vill). Då kläms de offentliga finanserna – som betalar vård, skola, omsorg – från två håll. Om alla, även fullt arbetsföra, ska kunna försörjas utan krav på motprestation  riskerar också en viktig del av kittet i den gamla svenska modellen – gör din plikt, kräv din rätt! – att lösas upp.

Om baslönen däremot sätts lågt, blir reformen billigare. Men då når man ju inte de mål som de flesta hoppas på; då handlar det snarare om attt slimma bidragssystemet och stimulera folk till att arbeta mer. Det kan naturligtvis vara en viktig uppgift – och detta är vad ett kommande experiment med basinkomst i Finland syftar till – men den sortens åtgärder ligger långt ifrån vad förespråkarna för medborgarlön vanligen vill.

Både under sommaren 2015 och nu i januari 2016 medförde stora börsfall i Kina stök och fall på andra börser runtom i världen. I denna intervju i Aktuellt (7 januari) försöker jag någorlunda begripligt reda ut vad som händer och vilka effekter den kinesiska oron kan få för världsekonomin och Sverige. Länken går till SVT play, och inslaget ligger allra först i sändningen.

http://www.svtplay.se/video/5662160/aktuellt/aktuellt-07-01-21-00?start=auto

2014 ledde jag den s.k Bokriskommittén, som rekommenderade en helhetspolitik mot bostadskrisen: byggandet måste ökas, samtidigt som rörligheten på bostadsmarknaden måste ökas. Sedan dess har inget hänt i politiken. Bostadsköerna blir längre, bostadspriserna har skenat, och allt fler nyanlända tvingas bo i ren misär. På Luciadagens DN Debatt hävdar jag, tillsammans med Hans Lind och Lennart Weiss, att det förlamande läget måste brytas. Åtgärder för byggande och rörlighet måste vidtas, så som Bokriskommittén rekommenderade, medan ett tredje ben måste till – sociala insatser i större skala. Fortsatt passivitet från politikernas sida skapar nya förlorare för varje dag som går.

I fjol gav Studentlitteratur och Ekonomifakta ut en kortversion av min ekonomilärobok: “Vår ekonomi i korthet”, tänkt att användas på gymnasiet. Nu har den kompletterats med en egen YouTube-kanal, “Klas förklarar”.

Där ligger samlade en antal korta filmer (ca 4 min var), där jag med grafer och animeringar försöker förklara ekonomiska begrepp som inflation och deflation, arbetslöshet, tillväxt, miljöpolitik, inflation och deflation. Kanske kommer nya att efter hand läggas till. Jag hoppas de kan komma till användning.

Bostadspolitiken är om möjligt Sveriges sämst skötta politikområde – om än i hård konkurrens med några andra. Bostadsbristen tilltar, jobben drabbas, segregationen ökar. Rader av utredningar visar att problemen måste tacklas med två parallella typer av åtgärder.

1) Byggandet måste ökas, genom att minska regelkrångel, inskränka kommunernas planmonopol, snabba upp markanvisningen mm. 2) Det existerande bostadsbeståndet måste utnyttjas mer effektivt, både för ägda och hyrda bostäder. Det betyder att öka rörligheten genom att bl.a sänka reavinstskatter och reformera hyresregleringen.

Jag vill påstå att alla ansvariga politiker vet detta. Ändå händer ingenting. Den förra regeringen satt i åtta år och förvärrade situationen genom en kraftig höjning av reavinstskatten. Den nuvarande regeringen tycks vilja öka subventionerna till byggandet men inte peta på reglering eller skatter. Vaffor gör di på detta viset? Svaret är att det nuvarande dysfunktionella systemet har starka försvarare, som skyddar sina särintressen. Vilka de är skriver jag om i denna krönika i Fokus.

Regeringen har tillsatt tre olika “framtidsgrupper” – om Sverige i världen, grön omställning och framtidens jobb. Tillsammans med Annelie Nordström, ordförande för Kommunal, ska jag leda den om framtidens arbete. Ingen lätt uppgift: Hur tackla robotisering, globalisering, integration mm – och samtidigt hålla ihop landet, undvika stora klyftor och segregation? Och hur ska arbetsmarknaden kunna bidra till den gröna omställninegn? Om detta intervjuas Annelie och jag på regeringens hemsida: http://www.regeringen.se/sb/d/19041/a/254726

Än så länge klarar sig svensk ekonomi hyggligt. Räntorna är låga, statsbudgeten  hanterbar, utrikeshandeln visar överskott. Vi är inte så kortsiktigt sårbara som flera andra länder. Men de långsiktiga utmaningarna växer. Produktivitetstillväxten är svag och arbetsmarknaden visar en hög, permanent arbetslöshet. Särskilt problematisk är situationen för många yngre invandrade män som riskerar att bli “tredubbelt ratade” – i skolan, på arbetsmarknaden och socialt. Riskerna ökar om antalet asylsökande ökar som i Migrationsverkets senaste prognos samtidigt som integrationen fungerar lika dåligt som i dag (mediantiden för en flyktig att komma in på arbetsmarknaden är åtta år!).
Politikerna talar mest blomsterspråk om “kunskapssamhället” och struntar i de handfasta åtgärder som krävs för att skapa en arbetsmarknad som går på två ben – med ökat bostadsbyggande, lokala tjänster, lägre trösklar och en utbildning som är anpassad också till lågproduktiva jobb med låg ingångsersättning. Och nu skjuts allt seriöst politiskt reformarbete upp, på grund av extra val som riskerar att ytterligare cementera blockpolitiken. Det spelet är farligt – inte bara för dem som sitter fast i permanent utanförskap, utan också för att fortsatt politisk kaos kan skada Sverige på de internationella marknaderna.

Om detta har jag skrivit en krönika i Fokus, december 2014. Den kan läsas här.

On December 3d, Mistra, the Swedish foundation for strategic environmental research, arranged a half-day seminar on sustainable investments, concentrating on the development of the financial sector. Main speaker was David Blood, previously with Goldman Sachs, now at Generation, the sustainable investment fund set up by Al Gore.
My own contribution starts at 1.18.40 and ends at 1.35.00, after which there is a panel debate.

I december 2014 avslutade Bokriskommittén sitt arbete med ett seminarium och genomgång av inkomna remisser. I detta Youtubeklipp – bara en och en halv timme… – ger jag en sammanfattning av kommitténs betänkande, kommitténs sekreterare sammanfattar de inkomna remissvaren, varefter vidtar en spirituell debatt.

Min huvudslutsats är, föga förvånande, att det finns ett rejält sug efter en helhetspolitik, som tacklar både bostadsbrist och låg rörlig på bostadsmarknaden. En sådan politik – som går på två ben – måste också innefatta en rejäl skattereform.

Nu ligger kommitténs betänkande och rekommendationer på politikernas bord.

This week this web site celebrates its 15th birtday. It was launched the last week of September, 1999 (with a dotcom address),  designed by my son Sigge Eklund. It was, I believe, the first such “home page” of any Swedish economist, and was met with huge “old media” interest. The first month it had some 5 000 original visitors a week! Which was much in those days. Lots of water under the bridges since then. The design has changed, as well as the program used for updating and editing. A blog function has taken over the first page, twitter and facebook are dominating social media. But this web site/blog is still a good and simple way to post new articles, links, show your cv etc. So I will keep it alive.

Under sommaren har jag intervjuats i Plånbokens (SR P1) serie om kriser; 1930-talsdepressionen, 1990-talskrisen samt den senaste finanskrisen. Vad berodde de på? Vad gjorde den ekonomiska politiken för att mildra dem? Vad finns för likheter, skillnader och lärdomar?
Varje avsnitt är 10-15 minuter. Här är länkarna:

Den senaste finanskrisen, från 2008

1990-talskrisen

Depressionen på 1930-talet

Den 14 juni publicerade Aftonbladet en ledare om bostadspolitiken, med utgångspunkt i den debatt som utlösts av Bokriskommitténs rapport (se tidigare bloggposter). AB:s ledare var dock märklig eftersom den tydligt visade att skribenten inte läst en rad i rapporten – hon visste inte ens vad kommittén heter.
Jag skrev därför nedanstående kommentar och skickade in dagen därpå. Den refuserades. Här publiceras den dock. Kommentera och länka gärna! Sprid den, så att även några av AB:s läsare får chansen att läsa vad den verkliga Bokriskommittén faktiskt sagt…

_______

Den 12 juni lade Bokriskommittén fram ett förslag till en reformagenda för bostadsmarknaden. Vår huvudtes var att politiken alltför länge bedrivits i separata stuprör, och att det därför krävs en helhetsstrategi för att råda bot på bostadsbristen, minska segregationen och skapa fler jobb. Vi föreslog uppsnabbning av den kommunala planprocessen, skattereform, sociala insatser och en gradvis reformering av hyresregleringen. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen gav i huvudledare de följande dagarna beröm just åt tanken på en sammanhållen helhetsstrategi.

Aftonbladet, däremot, behandlade bostadsfrågan på ett helt annat sätt. Man har överhuvudtaget inte nämnt Bokriskommitténs förslag. I huvudledaren den 14 juni kritiserar man i stället ett förslag från något som heter ”Bopriskommissionen”. Denna för mig okända organisation har tydligen kommit med ett förslag som enligt AB går ut på att ”fastighetsägare ska få sätta hur höga hyror de vill”.

Det vore förskräckligt om ett sådant förslag bleve verklighet eftersom det i praktiken skulle upphäva hyresgästernas besittningsrätt. Låt mig därför – om någon läsare kanske skulle ha blandat ihop verklighetens Bokriskommitté med den för mig okända Bopriskommissionen – understryka att Bokriskommittens förslag skyddar hyresgästens besittningsrätt.

Vårt förslag innebär att hyrorna i storstäderna gradvis anpassas, bl.a genom att läget tillåts slå igenom på hyrorna (något som de flesta hyresgäster enligt undersökningar själva vill). Besittningsrätten består, skyddet mot oseriösa hyresvärdar skärps. Ett extra bostadsbidrag till hushåll som kommer i kläm finansieras med en extra förmögenhetsskatt på fastighetsägare. Samtidigt ökas byggandet genom en uppsnabbad planprocess, för att undvika snabba hyresstegringar. Reavinstskatterna sänks för att öka rörligheten på marknaden för egna hem och bostadsrätter. En låg och enkel fastighetsskatt införs.

Denna helhetsstrategi skulle ge fler bostäder, ökad sysselsättning, kortade bostadsköer och starkare statsfinanser – utan ökad segregation. Helheten gör det möjligt att få till stånd en bred politisk kompromiss som kan hålla i flera år.

Det vore intressant om AB:s ledarsida kommenterade denna helhetsstrategi i stället för det oseriösa förslag om avskaffad hyresreglering som ”Bopriskommissionen” tydligen lagt fram.

Klas Eklund

Ordförande för Bokriskommittén

Här en Youtube-länk till presentationen av och diskussionen om Boksriskommitténs rapport (12 juni 2014). Jag inleder med en halvtimmes presentation (inkl bilder). Därefter kommenterar bostadsminister Stefan Attefall och DI:s politiske redaktör PM Nilsson. Håll till godo!