Klas Eklund 99-05-01

Första maj 1999. Sitter i Sörmland och skriver, med björkar och ängar utanför fönstret. Båven glittrar under jagande skyar. Hade funderingar att sätta mig på motorcykeln och åka in till Södertälje för att lyssna på Göran Perssons tal, men en hagelskur satte stopp för det projektet. Lyssnade i stället på en snutt av hans tal via internet, satte sedan på Mozarts Divertimento No 15 på CDn och började skriva. Och faktum är att jag nog hellre lyssnar på Mozart än på första-maj-tal.

Så har det inte alltid varit. Under mitt medvetna liv har jag dragits mellan olika influenser: Politiska (att omvandla samhället), rationalistiska (att det ska ske med förnuft), egoistiska (att sätta min egen stämpel på processen). Huvudtrenden är att det rationella efter hand blivt viktigare och det egoistiskt-politiska sjunkit undan.

Tonårsvänstern

Jag växte upp i ett liberalt och artistiskt hem. Föräldrarna var skådespelare utan något särskilt samhällsengagemeng (klicka här för familjebild). Själv var jag allmänpolitiskt intresserad, läste mycket, spelade fotboll, lyssnade på Beatles & Dylan och lät håret växa men hade inga särskilda framtidsplaner. En politisk vattendelare kom 1968-69, då jag som 16-åring tillbringade ett år på high school i USA. Jag anlände strax efter morden på King och Kennedy, mitt i demokraternas kaotiska tårgasbombade Chicago-konvent, och fick på nära håll uppleva våndan över Vietnam. Resultatet blev en snabb radikalisering, och när jag kom tillbaka till Sverige följde jag mina närmaste vänner in i studentvänstern och gick in i Clarté.

Den marxistiska världsbilden tilltalade både rebellen i tonåringen (“Det är rätt att göra uppror!”) och den arrogante unge intellektuelle; det var lätt att förföras av tanken att vi utgjorde ett avantgarde med historiskt uppdrag (klicka här för en artikel från 1984 som i backspegeln förklarar vänsterupproret). Men häri låg också rötterna till smågruppsvänsterns sönderfall; påståendet att arbetarklassen var lurad och att stater som Sovjet, Kuba eller Kina i någon mening var mer demokratiska än dagens Sverige tedde sig efter hand allt mer befängda. Och medan folkmord och gulagarkipelager möjligen en tid kunde förträngas såsom uttryck för en annan tid eller någon annan vänstersekt än den egna, gick det inte i längden att förneka att de var ett uttryck för en grundbult i leninismen; nämligen synen att övergrepp kan rättfärdigas så länge de begås i den historiska nödvändighetens (dvs partiets) namn. Till slut stod mig sekterismen upp i halsen, och jag lämnade smågruppsvänstern (klicka här för en artikel i Zenit som 20 år efter 1968 gör upp med “jubileet”).

Efter en tids frivillig politisk karantän – en tid av läsande och studiecirklar – gick jag 1978 med i socialdemokraterna. Så här i efterhand skäms jag över att jag inte lämnade vänstern tidigare. Och visst ser jag det obehagliga i att ha lockats av att få tillhöra en självutnämnd elit. Men det finns trots allt vissa fördelar med att ha tvingats att systematiskt revidera sin världsbild redan i så unga år: Därigenom har jag blivit effektivt inympad mot dogmatik och tro på falska profeter. En hälsosam dos skepticism och uppkäftighet har jag under alla omständigheter fått med mig.

Handelshögskolan

Ett annat bestående arv från vänstertiden blev – paradoxalt nog – en ekonomutbildning. Påverkad av marxistisk ekonomisk materialism (ekonomin är basen för allt) och självsäker politisk determinism (en dag kommer vi att styra och då måste vi kunna ekonomi) skrev jag 1972 in mig vid Handelshögskolan i Stockholm och började läsa nationalekonomi. Så gick det som det brukar gå: Marx och Lenin fick efter hand se sig intellektuellt besegrade av Popper, Keynes, Samuelson och Schumpeter. Gradvis gled jag över i socialliberalt, reformistiskt socialingenjörstänkande. Gradvis blev de ekonomiska teorierna ett instrument för att förklara och förbättra det kapitalistiska samhället snarare än något som gav vägledning i hur det i gruset skulle störtas ned.

Det blev sammanlagt åtta år på Handels: Grundutbildning 1972-75 och därefter forskarutbildning och lärare 1975-82; på den tjänsten efterträdde jag f.ö Anne Wibble när hon lämnade akademin för politiken. De årens doktorandkull var en spännande grupp, med en bred blandning av teoretiker och mer praktiskt inriktade ekonomer. Jag kan med saknad tänka tillbaka på den ungdomliga respektlöshet och entusiasm med vilken vi betraktade världen – som vi skulle ta över – och den äldre generationen – vars stolar vi skulle ärva och vars dödsrunor vi skulle skriva.

Själv trodde jag ett tag att jag skulle fortsätta forskarkarriären, men jag saknade intresse (och kanske också kompetens) för den allt mer matematiserade nationalekonomiska forskningen; i stället drogs jag till institutionellt och historiskt inriktade frågeställningar. Min handledare och mentor blev professor Erik Dahmén (klicka här för att läsa en festskriftsartikel om honom). Han var förutom professor vid Handels också rådgivare till Wallenbergarna på Enskilda Banken och en få ledande svenska ekonomer med ett levande intresse för hur näringslivet och den industriella omvandlingsprocessen de facto fungerade. Han var djupt skeptisk mot matematiseringen av den ekonomiska teorin (“metodonani” kunde han fnysa) och föredrog en empirisk och historisk ansats. Jag började gräva ner mig i Schumpeter och i teorier om omvandlingstryck och drivkrafter bakom långa historiska trender. Det var meningen att jag skulle skriva en doktorsavhandling om den svenska efterkrigstidens industriella omvandling – en pendang till Dahméns egen avhandling om mellankrigstiden. Men alternativkostnaden för forskartillvaron steg, och jag lyckades bara klämma ur mig ett par genomarbetade avhandlingskapitel (klicka här för att läsa ett dylikt, doktrinhistoriskt, om Kondratjevs teori om de “långa vågorna”). Det visade sig räcka till en lic-examen men inte till den doktorsavhandling som ursprungligen var tänkt.

Arg ung (s)-ekonom

Det som höjde alternativkostnaden var ett tilltagande politiskt engagemang. 1979-80 började en del av oss yngre och vänsterinriktade ekonomer på Handels känna en växande frustration över det vi tyckte var opportunism i socialdemokratins oppositionspolitik. Vulgärkeynesianism och överbudspolitik tilläts dominera i alltför hög grad. Vi bildade en socialdemokratisk ekonomförening på skolan i avsikt att så småningom bli en modern think tank för partiet. Den ambitionen infriades snabbt, eftersom Erik Åsbrink och Carl Johan Åberg, som var partiets/riksdagsgruppens ekonomer hyste likartad frustration och letade efter nytt blod utifrån för att förnya partiets ekonomiska tänkande. Vi från Handels – däribland Lars Heikensten och jag – sammanstrålade med Åsbrink och Åberg och ur detta möte kom beslutet att bilda en socialdemokratisk ekonomgrupp. Jag blev dess förste sammankallande.

Djungeltrummorna gick och snart hade vi över 100 medlemmar. Aktiviteten var hög, liksom entusiasmen. Äntligen hade vi vår think tank; äntligen hade vi ett verktyg att direkt nå partiledningen och påverka samhällsomvandlingen. Plötsligt blev de akademiska seminarieövningarna praktisk politisk verklighet. Seminarier, debatter och diskussions-pm avlöste varandra i högt tempo, för att bidra till att lägga en grund till den ekonomiska politik som skulle bedrivas efter regeringsskiftet 1982. Härifrån härrör ett större antal artiklar och föredrag i syfte både att slå tillbaka grov populism (för en tidig uppgörelse med Sven Grassmans statistiska stolligheter, klicka här) och att utbilda beslutsfattare i modern ekonomisk teori (för att läsa en introduktion till “utbudsekonomin”, klicka här).

Otålig – och även driven av äregirighet (låt oss inte hymla om det) – sökte jag öka tempot i processen genom egna debattartiklar i dagspress. Den första större artikel jag skrev i nationell press handlade om behovet av förnyelse och en “historisk kompromiss” i den ekonomiska politiken (klicka här) men gick ganska oförmärkt förbi. Den andra blev desto mer omskriven. För att få mer genomslag sökte jag understöd och samverkan från mer kända kolleger. Resultatet blev att sex (s)-märkta ekonomer – i media döpta till “sexlingarna” – 1981 skrev en i stycken fränt formulerad artikel där vi manade partiet att acceptera en “hästkur” för att sanera statsfinanser och ekonomiska obalanser. Den artikeln (som kan läsas om du klickar här) blev enligt mätningar det årets i särklass mest uppmärksammade mediahändelse och utlöste en bred debatt, inom och utom partiet. Mer traditionalistiskt inriktade kamrater gick i taket – inte den sista gången, skulle det visa sig – och därmed var det som snart döptes till “rosornas krig” igång.

Därmed var det också i praktiken slut på forskandet för min del. Det sista halvåret före riksdagsvalet 1982 upptogs det mesta av min tid med förberedelser för det kommande regeringsskiftet. Jag bidrog med underlag till Ingvar Carlssons och Kjell-Olof Feldts “krisgrupp” som skrev det ekonomiska programmet, jag skrev en debattbok om behovet om en stram politik efter valet (“Den bistra sanningen”) men också en partipamflett om moderaternas överbudspolitik (klicka här). Därutöver dussintals föreläsningar och föredrag på Bommersvik, i SSU och i partiföreningar runtom i landet. Det var en berusande tid, när det kändes som om de tidigare årens politiska och ekonomiska lärospån nu äntligen gjorde konkret nytta. Alla de politiska, rationalistiska och egoistiska drivkrafterna fick fullt utlopp, samtidigt.

Finansdepartementet

När Kjell-Olof Feldt efter valet som ny finansminister frågade mig om jag ville börja arbeta hos honom var därför svaret självklart. Jag tackade Ja – med “märkbar förtjusning”, som KOF skrev i sina memoarer.

Förtjusningen är inte svår att förklara. Finansdepartementet var av hävd kraftcentrum i en socialdemokratisk regering; dess makt under Sträng hade varit legendarisk, och Strängs elev Feldt ämnade nu återupprätta densamma efter några kraftlösa och misslyckade borgerliga regeringsår. Det var omöjligt för en ung, äregirig och ekonomiskt-politiskt intresserad ekonom att motstå frestelsen att sitta i ministerns knä mitt i denna apparat och hjälpa honom att faktiskt bedriva praktisk politik och få landet på fötter igen.

Uppgiften att vända Sverige rätt efter 70-talskriserna visade sig dock vara långt svårare än vi trodde. Till att börja med såg politiken nog så riktig – om än riskfylld – ut. Den tänkta sekvensen var att kickstarta ekonomin med en stor devalvering, att därefter strama åt budgetpolitiken för att knäcka inflationen och klargöra att det nu var slutdevalverat (klicka här för en utbildande artikel om budgetunderskottet; publicerad i Ekonomisk Debatt men faktiskt också distribuerad till hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen), och därefter lansera olika utbudsåtgärder (avregleringar av kreditmarknaden, skattereform, etc) för att bryta upp flaskhalsar och få ekonomin att fungera bättre. I långa stycken var denna tänkta kombination av hård efterfrågepolitik och liberaliserande utbudspolitik – den “tredje vägen” – vad läroboken rekommenderade.

Men verkligheten var betydligt svårare än läroboken. När jag kom från Handels till departementet upplevde jag en oväntad kulturchock. Det visade sig nämligen att det som blockerade en rationell ekonomisk strategi inte var bristande ekonomisk eller teoretisk kompetens hos dem som var ansvariga för den ekonomiska politiken, utan svårigheterna att göra politik av de teoretiska insikterna. Problemet var inte att finansministern hade för få duktiga ekonomer till sitt förfogande (vilket var vad den självmedvetne men naive unge handelsstudenten trott) utan fastmer att ministern och hans obestridligen duktiga ekonomer inte förmådde få resten av regeringen, partiet och arbetarrörelsen att se saken på samma sätt som de. Det var inte den teoretiska kompetensen som var flaskhalsen utan den politiska processen. Allt mer insåg jag att ekonomisk politik handlar mindre om att behärska forskningsfronten eller att formulera den i teoretiskt hänseende perfekta politiken utan mer om att kunna implementera en i stora drag OK politik genom att förhandla, manövrera och övertala – i ett ständigt pågående utnötningskrig. Det gäller i synnerhet i en socialdemokratisk regering vars väljarbas och ombudsmän fortfarande sitter fast i legenderna om Per Albin och Erlander, folkhemmet och ATP-striden.

1980-talet blev därför en enda lång utdragen strid mellan Feldt och hans “pojkar” på departementet å ena sidan – av media snart döpta till “Kanslihushögern” – och å andra sidan fackdepartementen och LO, med partimedlemmarna som bekymrade åskådare. Den striden har beskrivits på många håll (inte minst av Feldt själv i hans memoarer) och skall inte upprepas här. Det får räcka med att säga att åtstramningen blev otillräcklig och att utbudspolitiken kom för sent. Vårt tänkta recept förverkligades aldrig. Resultatet blev en alldeles för långsam produktivitetstillväxt och en alldeles för hög inflation. Efter hand ebbade tillväxteffekterna av devalveringen ut och de negativa, inflationsdrivande effekterna tog över.

Gradvis insåg departementsledningen att vår politik skulle misslyckas. Det sporrade till än hårdare angrepp på den traditionalism som blockerade vägen (klicka här för en provocerande artikel i partitidningen som hävdade att det var bra att äldre partimedlemmar bekymrades över att de inte “kände igen partiet”). Vi i den grupp unga ekonomer som omgav finansministern kände oss ofta som hans praetoriangarde, hans äntringsstyrka, med uppgift att modernisera, sanera och rationalisera. Det var en på sitt sätt eggande känsla, men också något som bidrog till en växande klyfta mellan oss och andra delar av partiet. Jag har på några års avstånd lättare att se hur stökiga och besvärliga vi måste ha tett oss för många partimedlemmar. För egen del blev jag den vid sidan av Feldt mest visible i Kanslihushögern; en ställning som medförde både spott, spe, beröm och björnkramar i utmattande och ibland oroande blandning (för ett antal omdömen, se sidan ”Interviews and comments”).

Palme och 90-talsgruppen

Samtidigt som min formella arbetsbeskrivning under denna period blev allt mindre ekonomisk och alltmer politisk gled jag mot ett mer uttalat rationalistiskt förhållningssätt. Medan jag tidigare på Handels varit ekonom bland ekonomer och då sett som min uppgift att göra politik av de ekonomiska teorierna, var jag nu ekonom bland politiker och såg min uppgift främst som att inympa en ökad grad av rationalitet i den politiska debatten, i retoriken, i programmen – och förhoppningsvis också i den praktiska politiken. Frenetiskt skrev jag finansplaner och interna PM, tyngre artiklar på en rad områden (klicka här för ett exempel på en sådan “utbildande” artikel om arbetslösheten), producerade debattinlägg (klicka här för ett exempel på polemik om matmomsen; här för ännu en uppgörelse med populisten Grassman), författade drösar av talunderlag till statsråd och höll egna föredrag i rasande tempo. Ämnena var företrädesvis makroekonomiska men fältet vidgades efter hand. Jag blev sålunda under 80-talet mer och mer engagerad i miljöfrågor. Tesen var att tillväxt och god miljö inte nödvändigtvis måste stå emot varandra och att även (s) måste använda sig av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken – en tanke som i dag är självklar men som då väckte nya ramaskrin bland fundamentalisterna. (klicka här för en av de första större artiklarna om hur tillväxt och miljöpolitik skall kunna kombineras; klicka här för ett debattinlägg med Peter Larsson om varför prismekanismen bör användas och här för svaromål mot kritikerna).

Möjligheterna att påverka ökades då min befattning blev ännu mer politisk. Jag flyttade 1984 från finansen till statsrådsberedningen, där jag stannade i tre år som statsministerns (först Olof Palme, därefter Ingvar Carlsson) ekonomisk-politiske rådgivare och talskrivare.

Det var en fantastisk upplevelse för en politisk ekonom att få chansen att sitta i rummet bredvid den man – Olof Palme – som för min generation personifierade svensk politik. Palme var vid denna tid ofta trött och visade tecken på utbrändhet; men ibland kunde han glimta till och visa en aning av vilken dynamisk kraft han varit; då var det en nästan osannolik upplevelse att bolla uppslag, formuleringar och idéer med honom. Det blev många tal, artiklar, pamfletter, resor och föredrag, många nätter utan sömn (klicka här för foto från ett av många möten under valrörelsen 1985). Under några år snurrade karusellen allt snabbare. Ett tag skymtade en egen politisk karriär. Då Feldt efter valet 1985 erbjöd mig en statssekreterarpost i finansen förbjöd Palme mig att flytta; han hade större planer för mig än så, hävdade han.

Därav blev intet. Bara ett par månader senare var Olof Palme död, och jag sökte mig tillbaka till finansen igen. Det mellanspelet blev dock kort; snart blev det mer allmänpolitik igen. 1989-90 var jag sekreterare i arbetarrörelsens “90-talsgrupp”, som skulle skriva partiets och LO:s handlingsprogram inför 90-talet. Det var en namnkunnig grupp med Anna-Greta Leijon som ordförande, både finansministern (Feldt), LO-ordföranden (Malm) och partisekreteraren (Toresson) som medlemmar. Även om det aldrig sades öppet var gruppens huvuduppgift att få finansdepartementets och LOs ledningar (som vid den tidpunkten var låsta i ett förbittrat krig) att förstå och tala med varandra. Sekreterare var bl.a LO-ekonomen Dan Andersson och jag.

90-talsprogrammet ger så här i efterhand ett märkligt intryck. Det visar en rörelse som något yrvaket letar efter ett nytt uppdrag, efter att plötsligt ha insett att det gamla – bygget av välfärdsstaten – inte längre representerar framtiden. Denna sökande – för att inte säga famlande – inställning går igenom hela programmet. Det svagaste avsnittet är det om ekonomisk politik; vi förutsåg inte alls den djupa kris som väntade eller de utmaningar som förestod. Däremot är avsnitten om offentlig sektor och miljö relativt framåtblickande (för sin tid). Det bästa i rapporten är det inledande kapitlet, som ställer stora och relevanta frågor om politikens roll och avgränsning gentemot den privata sfären. Även om det innehåller diverse floskler som förts in på grund av kohandel och yttre påtryckningar är det fortfarande läsvärt, i det att det uttrycker ett seriöst och eftersinnande förhållningssätt till tidens stora frågor – helt i motsättning till socialdemokratins vanliga självsäkerhet (för att läsa kapitel 1, klicka här). Carl Bildt har kallat detta kapitel för “Klas Eklunds 40-årskris” och det ser jag faktiskt som stort beröm…

Världen rämnar

Partiets osäkerhet gällde på ett grundläggande plan: Vilket är nästa stora projekt? Vad händer med den historiska kompromissen mellan kapitalism och kommunism om det ena av dessa båda system har kollapsat? Och det gällde konkret: Hur ska vi hantera dagsproblemen? Det som kanslihushögern under flera år varnat för inträffade nu. Överhettning och oförmåga att hantera lönebildningen ledde till en inflation som kraftigt översteg omvärldens. Resultatet blev valutautflöde och stigande räntor, vilka måste bekämpas genom impopulära åtstramningsåtgärder. Den stora skattereform som samtidigt genomfördes förvärrade problemen på kort sikt, eftersom den drev upp realräntan efter skatt för låntagarna och dessutom gjorde partifolket djupt missmodigt – eftersom sänkta marginalskatter var något man i decennier motarbetat. Under åren 1989-90 intensifierades den inre partistriden. 90-talsgruppen lyckades inte gjuta olja på vågorna. Tvärtom visade dess öppna frågor att partiet inte hade några svar. “Rosornas krig” blev allt mer hänsynslöst.

För egen del blev jag allt mer utled. Under ett decennium hade jag dygnet runt levt ekonomisk politik, skrivit, propagerat och undervisat om behovet av långsiktig stabilitet, låg inflation, sunda statsfinanser och väl fungerande marknader. Men i den infekterade partistrid som pågick under slutet av 80-talet blev det svårare att föra en seriös debatt. Jag upplevde – icke utan egen förskyllan, eftersom jag hållit en hög profil med självmedveten svansföring – att jag som person blev lovligt byte och att etiketter blev viktigare än sakinnehåll. Och hade man väl klistrat “högerspöke” på mig var debatten avgjord utan att sakargumenten ens behövde granskas.

Ett exempel, som vid den tiden blev mycket uppmärksammat: Under 1988-89 var jag sekreterare i en nordisk socialdemokratisk ekonomgrupp, SAMAK (vari ingick bland andra de socialdemokratiska finansministrarna i de nordiska länderna). Vi skrev ett antal tankeväckande debattinlägg. Bland annat författade vi en rapport om förnyelsen av den offentliga sektorn. Läses den i dag ter den sig högst oförarglig; den föregrep det mesta av det som senare skulle komma och som i dag är allmängods. Rapporten föreslog koncentration till de viktigaste uppgifterna, förespråkade anbudskonkurrens på fler områden och accepterade privata entreprenörer så länge kvalitetskontrollen var god. Men dessa förslag var anatema för traditionalisterna. Rapporten behandlades aldrig i riktig debatt. I stället oskadliggjordes den genom att väl utvalda delar läcktes till media (jag kan inte bevisa det men är övertygad om att det skedde via LO-ledningen) och genom att jag pekades ut som ensam författare. Och därmed – såsom en “hemlig” och läbbig rapport, författad av “Feldts torped” och “högerspöket” Eklund – var dess saga all; den var misskrediterad och fördömdes unisont i partipressen utan att de som avkunnade domen ens hade läst den.

Sådana knivar i ryggen blev legio, allt eftersom traditionalisterna pressades allt hårdare av verkligheten. Den som inte vågade spotta på Feldt loskade desto hjärtligare på mig. Jag kände mig förnedrad och började längta efter en mer intellektuell miljö. Till funderingarna bidrog också en skilsmässa och alla de tankar om personligt misslyckande som kommer med en sådan. En sen natt i slutet av 1989 satte jag mig och skrev ett brev till Kjell-Olof Feldt och sade upp mig, ledsen och trött. KOF svarade att han förstod mig, men att han ville ha mig kvar ännu en tid. Låt oss bita ihop tillsammans, sade han.

Nu blev den tiden dock inte så lång. När den tredje vägen slutligen brakade samman i regeringskrisen vintern 1990 och Feldt avgick i protest mot regleringar och inkomstpolitik, var jag fri att följa honom (klicka här för att se min DNdebatt-artikel om Feldts avgång).

Produktivitetsdelegationen och ESO

Det var skönt att sova ut och slicka såren efter åtta självförbrännande år. Jag uppfyllde en gammal pojkdröm och bröt av helt mot ekonomrollen genom att (tillsammans med Karl G Sjödin) skriva en deckare – låt vara om mord och blod och insideraffärer i finansdepartementet (klicka här); boken filmatiserades f.ö sedermera och gick som TV-serie. Det var roligt att få skriva av sig en del av frustrationerna i romanens form; och media hade om möjligt ännu roligare när de försökte identifiera skurkarna i nyckelromanen. Men viloperioden blev kort. Feldts efterträdare som finansminister blev Allan Larsson, som därmed tvingades lämna sin post som ordförande i den nyligen tillsatta produktivitetsdelegationen. Samma vår övertog jag det jobbet – och fick därmed precis den intellektuella utmaning jag hade längtat så efter.

Produktivitetsdelegationen var en stor statlig utredning – företagsledare, ekonomer, utredare, psykologer m.fl – som fått uppdraget att utreda varför Sveriges ekonomi växt så långsamt under 1980-talet och vad som kunde göras åt det. Ämnet var gigantiskt och täckte industriell organisation, makroekonomi, lönesystem, valutapolitik, skatter – you name it. Det gav möjlighet att knyta tillbaka till min gamla forskning om industriell organisation och omvandling och blev en personlig nytändning – på alla cylindrar. Det var ett viktigt uppdrag om ett väsentligt ämne, och dessutom personligt hedrande att få leda ett sådant omfattande arbete. Vi bestämde att utredningen skulle bli annorlunda än de vanliga, mestadels trista offentliga utredningar som alltför ofta samlade damm. Dessutom att utredningstiden skulle kortas (“ingen lyssnar på en produktivitetsutredning som jobbar långsamt”) men att ambitionsnivån ändå skulle höjas och fler utredningsrapporter skrivas (vilket finansierades genom att vi, helt utan föregångare eller prejudikat och antagligen mot reglerna, raggade extra sponsorer), att vi skulle bedriva fältstudier (vilket skedde med hjälp från IVA och Arbetslivsfonden) och att slutrapporten till råga på allt skulle bryta mot all statlig tradition genom att faktiskt vara läsvärd (nytt typsnitt, färgade rutor, executive summary, etc). Själv blev jag – den första i utredningsväsendets historia, tror jag – heltidsanställd arbetande ordförande.

Det blev två intensiva år. Men resultatet blev bra. Tio volymer med 46 expertrapporter, en debattantologi, samt ett tjockt (och snyggt!) huvudbetänkande (klicka här). Det sistnämnda sträckskrev jag under två månader praktiskt taget utan sömn; vi ville få fram det precis efter valet 1991, eftersom det är just efter ett val men före regeringsdeklarationen som ny input kan få maximalt genomslag (det hade jag i alla fall lärt mig under åren i kanslihuset!).

Produktivitetsdelegationens slutsatser – att omvandlingstrycket måste skärpas och drivkrafterna för förnyelse och förkovran förstärkas – tycker jag fortfarande står sig fullt ut. Likaså det mesta av analysen; som att devalveringspolitiken varit långsiktigt kostsam eftersom den urholkat omvandlingstrycket och genom att duscha företagen med “gratisvinster” snedvridit drivkrafterna. Och att hårda produkt- och marknadsregleringar hämmat produktivitetstillväxten i flera branscher. Eller att lönebildning och skattesystem inte alls givit de drivkrafter för sparande och produktivt arbete som vore önskvärt. Betänkandet blev en blandning av utredning och lärobok, sålde bättre än någon statlig utredning dessförinnan, fick till och med en del utmärkelser, och påverkade helt klart den ekonomiska politiken – samt gav mig personligen en omstart efter den politiska utbrändheten. Att utredningen i praktiken snart blev överspelad av den djupa ekonomiska krisen 1991-93 är en annan historia.

Ungefär samtidigt blev jag ordförande i ESO, expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. ESO var en kommitté under finansdepartementet, med uppgift att studera ämnen som kunde bidra till ökad effektivitet i den offentliga ekonomin. Under 80-talet hade jag varit ledamot, nu efterträdde jag Daniel Tarschys som ordförande. Det var ett roligt och intellektuellt stimulerande arbete, med chans att lära sig nytt inom flera områden och samtidigt kunna provocera utåt och uppnå resultat inåt – via direktkontakterna med finansdepartementet. ESO spelade under de här åren en icke betydelselös roll bland annat i omläggningen av budgetprocessen (klicka här för förord i en sådan skrift) och vad gäller synen på socialförsäkringssystemen (klicka här). När jag så småningom avgick ur ESO 1998 hade jag varit ledamot eller ordförande i kommittén i hela 15 år, vilket torde vara något slags rekord i utredningsväsendet. Produktivitetsdelegationen och ESO blev därmed en väg tillbaka som ekonom – men nu på mer stabil intellektuell grund. Efter åren som politisk ekonom i kanslihuset hade jag nu påbörjat en ny karriär som expert och professionell ekonom, utan partipolitiska förtecken.

Chefekonom

1992 gick jag till Posten som rektor för Posthögskolan och chefekonom. Posten var ett viktigt och stort statligt verk, med lång och ärofull historia, men utmanad av starka krafter. Den nya kommunikationstekniken gjorde det nödvändigt att strömlinjeforma, banta och rationalisera den gamla, traditionella verksamheten – och samtidigt införa ny teknik och nya arbetsformer. På sitt sätt påminde uppgiften om det jag beskrivit i mer allmänna ordalag i kanslihus och produktivitetsutredning, men nu handlade det om en mycket konkret verksamhet – brev- och pakethantering – snarare än om allmän politik.

Postchefen Ulf Dahlsten drev förnyelsearbetet med kraft. Det blev en händelserik tid; Postgirot blev bank och Posten bolagiserades; jag var ansvarig för den högre chefsutbildningen och fick samtidigt göra de första lärospånen om hur finansmarknaderna fungerar i praktiken. Det var stimulerande att verka i en så stor och folklig organisation; vart i landet man än åkte, kunde man vara säker på att människor hade åsikter och uppfattningar om Posten. Efterfrågan på utbildning om svensk ekonomi, finansmarknader och produktivitetsarbete var omättlig – en fantastisk tid för en person med ambitioner att vara rikspedagog. Ulf var också generös med att låta mig få tid att vidareutbilda mig. Det medförde att jag 1992 (mitt under valutakrisen) kunde delta i SNS Konjunkturråd (som då blev bland de första att ta ställning till effekterna av övergången till rörlig växelkurs). I det arbetet skrev jag en analys av budgetunderskottets långsiktiga effekter, vilken sedermera blev till en bok (klicka här för efterordet till andra upplagan). Jag kunde också fortsätta att skriva om miljöpolitik (klicka här).

Men när S-E-Bankens VD Björn Svedberg (som jag lärt känna under arbetet med produktivitetsdelegationen) 1994 frågade om jag ville ta över det vakanta jobbet som chefekonom på banken var det ändå – trots att jag trivdes på Posten – omöjligt att säga nej. SEB var norra Europas största valutabank, med ett väl utvecklat kontaktnät gentemot de svenska storföretagen och den internationella marknaden. För den som ville gå vidare och utveckla sin kompetens och dessutom var nyfiken på det privata näringslivet var det ett gyllene tillfälle. Därför började jag sommaren 1994 på SEB – och kunde därmed sätta mig på samma stol som den min gamle handledare Dahmén en gång innehaft.

Globala finansmarknader

Därmed ändrade också mina arbetsuppgifter karaktär. Jag hade fått en kulturchock ett decennium tidigare, då jag flyttade från akademin till politiken – och insåg att politik mer handlade om retorik, förhandling och förankring än om ekonomisk teori. Nu fick jag en ny kulturchock, då jag hamnade på en hög chefspost i näringslivet – och insåg vad det betyder att arbeta i en miljö med högre kompetens, hårdare krav, krav på snabbhet, och dessutom blixtsnabb och obarmhärtig utvärdering från marknadens sida. Kraven och miljön var mycket, mycket tuffare än jag trott. Det tog ett par år att lära mig det jag borde ha kunnat från början, om marknadernas funktionssätt och om den internationella ekonomin.

Uppgiften som chefekonom är att ansvara för bankens makroekonomiska omvärldsanalys: Vart går räntor och valutor? Vad sker i den ekonomiska politiken? Hur påverkar det kundernas och våra egna beslut och affärer? De analyser ekonomerna på banken gör för att kunna svara på de frågorna kan handla om nästan vad som helst som just då är relevant. Det rör allt från den långsiktiga realränteutvecklingen (klicka här) till regeringens inställning till EMU (klicka här för exempel på ett sådant kundbrev) och prognoser om oljepriset. Vi gör egna konjunkturbedömningar (klicka här för att se den senaste), och självfallet löpande analyser av ränte- och valutautvecklingen (klicka här för en mer utförlig beskrivning av vad bankekonomer egentligen sysslar med).

Det jag nu sysslar med är långt mindre normativt-politiskt och långt mer deskriptivt-positivt. I arbetet ligger att analysera politik, inte för att driva en linje utan för att bedöma vilka beslut som kommer att fattas och vilka konsekvenser dessa kommer att få. Uppgiften är således att söka analysera vad som kommer att ske och göras, men inte att tala om för finansdepartement och riksbank vad som bör göras. Sådana analyser är viktiga, eftersom politiska beslut har stort inflytande på finansmarknaderna; och de skrivs i olika utförande för olika slags kunder (klicka här för ett exempel på en tämligen utförlig ekonomisk-politisk rapport; skriven för de större institutionella kunderna inför Göran Perssons tillträde som statsminister med en analys av vad det skulle betyda för den ekonomiska politiken).

Bankens ledning och dess kunder skall inte behöva befara att det jag säger färgas av partipolitiska baktankar. I bankens tjänst bör jag därför undvika att ge politiska råd och rekommendationer. Ändå har jag naturligtvis politiska uppfattningar, och någon gång kan jag skriva en debattartikel eller debattbok – under förutsättning att jag gör klart att jag då talar bara för mig själv och inte för någon annan. Under senare år har jag då och då producerat sådana alster, t.ex om EMU (klicka här) och svenska skatter (klicka här) och – faktiskt – dessutom svarat på en fråga från SAPs programkommission om vad jag tycker om partiets program (resultatet blev ett syrligt och uppfordrande svar som inte publicerats någonstans tidigare, men som du kan läsa om du klickar här).

En annan stor skillnad gentemot tidigare arbeten är den starka internationella inriktningen. Eftersom finansmarknaderna är starkt integrerade och banken har verksamhet i de flesta världsdelar handlar en viktig del av mitt arbete om att bedöma den internationella ekonomin. Jag reser ofta, inte minst i USA och Asien; dels för att träffa våra kunder där, dels för att lära mig mer om de ekonomierna. Det myckna resandet och arbetet i en globalt verksam koncern har givit mig en nytändning som ekonom och analytiker. Jag har fått nya insikter i hur världen hänger ihop, hur olika kulturer och ekonomier fungerar, och hur litet Sverige är i den globala ekonomin.

Det mesta av det jag gjort under senare år har handlat just om detta. Jag analyserar hur de internationella marknaderna påverkar bankens kunder, och jag försöker också belysa vad globaliseringen betyder för den ekonomiska politikens möjligheter i nationalstaten. På detta tema har jag skrivit en lång rad artiklar och hållit ett oändligt antal föredrag (klicka här för ett utdrag ur en bok om rörliga skattebaser, här för ett antologikapitel om den nationella ekonomiska politikens möjligheter, här för ännu ett antologikapitel om de internationella finansmarknaderna och här för ett power-point-föredrag om globaliseringens betydelse).

Mitt jobb innebär högt tempo, långa arbetsdagar och många resdagar. Men det är intellektuellt stimulerande eftersom världen utvecklas i rasande takt, och de frågor jag förväntas analysera och besvara tiden ändras – Vad händer i Ryssland och Brasilien? Vad betyder den nya informationsteknologin för olika marknader och branscher? Hur kommer EMU att fungera och när blir Sverige medlem? Vad händer med Wall Street? Etc, etc, etc. En bankekonom i en storbank som SEB förväntas behärska alla ämnen från japanska bostadsobligationer till en finansministers själsliv.

Hellre pedagog än politiker

Det är en hisnande och skrämmande uppgift. Men samtidigt rolig. Och även om nästan ingen längre tar ekonomernas besiffrade prognoser på fullt allvar – alla vet att världen numera rör sig så snabbt och oförutsägbart – tycks efterfrågan på scenarier, vägvisare, larmklockor och samtalspartners oändligt växande, i synnerhet vad gäller den globala ekonomin. Ett skäl är naturligtvis att fler och fler människor sparar i fonder och utländska aktier; de har därmed fått ett direkt egenintresse att hålla sig à jour med den internationella utvecklingen.

För egen del trivs jag i rollen som bollplank, analytiker och rådgivare. Jag är numera inte någon glödande världsförbättrare, på det sätt jag var i min ungdom. Jag tror inte det går att skriva ut teoretiska blåkopior för en bättre värld, där alla skall pressas in enligt något abstrakt schema. Jag är nöjd med att från min horisont analysera och ge min syn och eventuella råd. Lyssnar andra – fine. Lyssnar de inte – tough shit. Särskilt för dem.

Ibland har det kliat i fingrarna av drift att ge mig in i den politiska debatten igen – i synnerhet då nationell inskränkthet och bristande förståelse för globaliseringen yttrat sig i blockerande traditionalism. Just på den här punkten finns det mycket att säga; partipolitiker och intresseorganisationer i Sverige har i alldeles för liten omfattning förstått hur radikalt deras gamla Sverige kommer att omvandlas av globaliseringen och den öppna ekonomin. Det är alldeles för få som inser hur globaliseringens krafter skall bejakas och hur viktigt det är att söka nyttja dem för att höja välståndet. Det samma kan sägas om den nya tekniken. Informationsteknologins stora språng framåt medför en enorm omställning av näringsliv, varor och tjänster, boende, arbetsliv, transporter, attityder och värderingar. Den ekonomiska politiken ställs inför nya utmaningar – som de flesta äldre partipolitiker inte alls har förstått. Också på den här punkten känner jag en allt starkare drivkraft att debattera, driva på och än en gång vara enfant terrible.

Som framgått har jag även sedan jag blev bankekonom då och då gett efter för frestelsen att ge mig in i den allmänna debatten. Jag tror att jag med bakgrund både i politik och näringsliv kan bidra med kunskap och insikt om hur den moderna, internationaliserade ekonomin fungerar. Någon gång har debattglädjen glidit över i funderingar att åter engagera mig mer aktivt i politiken. Men varje gång har jag slagit back – då jag erinrat mig hur dåligt jag mådde i slutet av 80-talet och hur utbränd jag blev av den politiska debatten. Då besinnar jag mig.

Jag har sent omsider insett att jag nog är en dålig politiker. I alla fall om “politik är att tjata”, som Olof Palme sade privat. Jag älskar att undervisa, hålla föredrag, skriva artiklar och böcker. Får en kick av att se människor lyfta av det jag skrivit. Blir överlycklig när en åhörare efter ett föredrag tackar för att hon äntligen förstått ett samband som ingen annan kunnat förklara. Jag är stolt över min grundlärobok i ekonomi (klicka här). Men jag är otålig i partipolitiska debatter. Blir förbannad av människor som talar mot bättre vetande för att de sitter fast i särintressen eller maktpositioner. Blir snabbt utled på kohandel och retorik.

Den som vill klistra etiketter kan naturligtvis stämpla detta som elitism – ett drag som säkert funnits ända sedan den första vänstertiden och över kanslihushögerepoken. Må så vara. Jag förfasar mig inte över dylika etiketter längre. Den viktiga slutsatsen jag dragit är att jag hellre är pedagog än politiker. Dock helst en pedagog med möjlighet att påverka.

Därför denna hemsida. Den innehåller en mängd material om tidigare politiska och ekonomiska debatter. I den meningen är den tillbakablickande. Men jag hoppas att den så småningom skall bli mer framåtblickande. Att den skall kunna bli en mötesplats för upplysning och debatt om dagens och morgondagens viktiga ekonomisk-politiska frågor, inte minst globaliseringen och den nya tekniken. Det förutsätter att läsare, studenter och nätsurfare skriver, e-mailar, ger synpunkter, ställer frågor och gör gästboken (klicka här) levande. Om den förhoppningen förverkligas och denna hemsida på ett eller annat sätt kan öka åtminstone några människors ekonomisk-politiska intresse och vidga deras kunskaper, då blir folkbildaren i mig nöjd.

Med denna programförklaring stänger jag av ordbehandlaren denna kalla och blåsiga första maj.