Klas Eklund

Den 9 december avlossade jag äntligen min installationsföreläsning vid Ekonomihögskolan i Lund. Den var ett försök att ge en bred och populärvetenskaplig översikt över finanskrisen. Den kan laddas ned i två versioner; i pdf-format  här (45 sidor) och som YouTube-klipp här (Filmen från föreläsningen är i åtta delar om ca 10 minuter styck och heter Eklund 1, Eklund 2 etc).

Föreläsningen beskriver bakgrunden till krisen – den långa högkonjunkturen, en expansiv politik och excesserna på finansmarknaden. Ekonomerna hade hygglig koll på de båda första faktorerna men de flesta missade den tredje. Därför såg vi inbromsningen under 2007 som naturlig och väntad, men blev – liksom reglerare och politiker – tagna på sängen när den stora kraschen kom hösten 2008. Jag diskuterar också belöningssystemens roll. De drev på otvivelaktigt på utvecklingen, men det går inte att förklara krisen som resultatet av något plötsligt utbrott av bankirers girighet.

Skriften går igenom hur de nya, komplexa värdepapperen fungerade och mekanismerna bakom den snabba smittspridningen, som i sin tur ledde till en global recession. Efter att ha beskrivit de ekonomisk-politiska stimulansåtgärderna blickar jag sedan framåt och försöker dra lärdomar för finansmarknaderna, politikerna, reglerarna och inte minst ekonomerna.

För egen del tycker jag inte att penningpolitiken bör läggas om. En “flexibel inflationsmålspolitik” är fortfarande den bästa strategin; centralbankerna bör givetvis ta hänsyn till tillgångspriserna i sina analyser, men jag avråder från att ha explicita mål för börser och fastighetspriser. De medel som bör användas för att klara finansiell stabilitet är således inte styrräntan utan regleringar som direkt inriktar sig just på stabilitet.

Föreläsningen går igenom olika strategier för tillsyn och reglering. Jag tar bl.a upp svårigheterna att styra komplexa jättebanker och diskuterar  förslagen att klyva banksektorn i “utilities” och “casinos” – en idé som har förtjänster men som antagligen inte är möjligatt genomföra i praktiken. I stället blir det mer traditionella regleringar såsom skärpning av kapitaltäckningskrav, upprättandet av “testamenten”, konsumentskydd mm som kommer att användas.

Sådana ingrepp kan säkert förhindra att nästa kris blir en upprepning av den nyss timade. Men de lär inte förhindra andra kriser, som bryter sig fram via oväntade vägar. Grunden till kriserna ligger nämligen djupt – i människans optimism, vår ovilja att ta förluster, vår benägenhet att filtrera information och i vårt flockbeteende.

Detta är en av lärdomarna för ekonomerna. Teorin om “effektiva marknader” har inte kunnat förklara de ständiga bubblorna och krascherna. Finansvetenskapen måste byggas ut med verktyg som bättre fångar verkligheten. I de avslutande kapitlen av skriften går jag igenom dagens debatter om “tipping points”, “Minsky moments”, “svarta svanar”, “feta svansar” och andra exotiska beteckningar på finansmarknadernas speciella beteende. Allra sist drar jag slutsatsen att ekonomutbildningen bör bli bredare, så att ekonomerna förmår se utanför de egna ramarna.

Trevlig läsning – och jag tar gärna emot kommentarer i kommentatorsfältet från dem som orkar ta sig igenom hela bibban! Dock helst inte från dem som bara är ute efter att anonymt vädra sina egna käpphästar utan att läsa föreläsningen först…