Klas Eklund

Häromkvällen såg jag en av de stora hjältarna. Bob Dylan spelade i Malmös nya arena i Hyllie. Ett tight band – tre gitarrister, trummor och klaviatur – på ena sidan scenen och Dylan själv som ringmaster och domptör på andra sidan, iförd cool svart långkavaj och ljusgrå bredbrättad hatt.

Att se Dylan har varit ett vågspel. Han har givit några ökända konserter, där han iförd uppdragen munkkåpa spelat hela föreställningen vänd bort från publiken. Icke så denna afton. Han styrde scenen, ägde den, var ovanligt rörlig; i ”Like a Rolling Stone” uppmanade han till allsång med handrörelser, och i avslutande ”Blowing in the Wind” (Jo, faktiskt!) tog han till publikens hörbara förtjusning en del självironiska danssteg.

Mannen är ett fenomen. Född 1941, med en sångkatalog som ingen nu levande kommer i närheten av, ute på en oändlig turné (gå in på hans hemsida www.bobdylan.com och kolla tempot!) och en ikon för tre generationer. Kan man hoppas på att Akademien nu med en ny ständig sekreterare tar ut tummen och äntligen ger honom Litteraturpriset?

Själv har jag bokstavligen växt upp med honom, från den trulige protestsångaren som var en given idol för den unge tonåringen, över rebellen som skrev obegripliga texter och experimenterade med droger, till den mogne mannens vånda över skilsmässor, religiösa grubblerier – och så småningom den äldre mannens svärta och förlåtelse.

För mig är han den överlägset störste. Svackorna under 70- och 80-talen till trots.

Spellistan i Malmö var lysande. Dylan har flera hundra bra låtar att plocka bland, men den här kvällen koncentrerade han sig på nutid och 60-tal. Flera låtar från ”Modern Times” (2006) och ”Love and Theft” (2001), men de flesta hade han valt ut bland de riktiga klassikerna. Som vanligt gjorde han om dem nästan till oigenkännlighet. Sydsvenskans recensent såg detta dagen därpå som ett sätt att ”återerövra orden”. Nåja, Dylans röst är ibland så raspig att det inte är helt enkelt att höra vad han säger. Den som inte redan kan texten utantill missar garanterat det mesta.

Ändå var det en bra konsert. Han öppnade med ”Maggies Farm” och slutade första setet med ”The Lonesome death of Hattie Carroll”, ”Highway 61” och ”Like a Rolling Stone”, alla med rejält tryck. Några låtar, som ”Spirit on the Water” gjorde han dessutom i avspänt jazztempo. Mest lik originalet var ”Just Like a Woman”.

Något att klaga över? Ja, ljudbilden var lite grötig. Omöjligt att veta huruvida det berodde på arenan, bandet eller ljudanläggningen. Som helhet är jag dock nöjd. Det är alltid en lycka när ungdomens hjältar lever upp till förväntningarna.